2011.10.09. Idag är faktiskt ingen vanlig dag. Idag är för mig en väldigt fin och speciell dag. Idag är det exakt två år sedan jag fick lyckan att tillhöra min alldeles egna prins Daniel. Tack älskling!

Allt har inte varit en dans på rosor hela tiden, och det har emellanåt varit lite av en berg- och dalbana, men med diskussion och insikt om att uppstarten berott på de klassiska missförstånden och feltolkningarna så har inget varit omöjligt att lösa. Inga berg är för stora att klättra över. Inte för kärleken. Inte för det man verkligen brinner för, och är beredd att ge precis allt för.

Det finns ingen pojke så speciell och värdefull för mig som min man. Det bästa jag kunnat drömma om och den finaste, mest snälla, trogna och omtänksamma person som vandrat på denna jord. Mitt livs största glädje, mitt personliga lyckopiller. Min stora kärlek. Min närmaste vän. Mitt allt! Jag kommer för alltid tycka synd om de människor som inte får möjlighet att lära känna min pojke. De missar något väldigt fint.

Jag har allt jag någonsin kunnat önska i livet. Det perfekta livet. Det liv jag aldrig skulle vågat drömma om tidigare, i tron om att det inte ens skulle kunna existera. Hur kunde jag, av alla människor, vara så lyckligt lottad att jag fick precis allt? Tacksam, ja det kommer jag vara in i döden..