Igår, då det var ”Fiesta de San Pedro” och därmed ledigt från skolan igen, åkte morfar, Sofia och jag upp i bergen. Vi avslutade med Ronda, där vi gick runt en stund, njöt av utsikten och tänkte äta en mysig lunch. Så mycket blev det med den saken..

När vi bestämt oss för ett ställe, som såg hyffsat ut satte vi oss och direkt kom en servitris fram. Han ställde sig vid vårt bord och bara stirrade, i tystnad(!). Efter en stund frågade han om vi ville dricka något och vi beställde in maten. Till att börja med fick jag en Pepsi UTAN kolsyra som smakade som om det hade stått i ett skåp senaste 15 åren, samt att något sedan hade mixat den med YES diskmedel. Mums! (Eller kanske inte, nej..) Redan då kände jag att mitt missnöje började växa. Dessutom fick vi två bröd att dela på tre personer.. Hmm.. Generöst måste jag ju säga!

Sedan kom maten. Eller ja, morfar fick sin mat medan vi andra fick vänta. När servitrisen hade ställt morfar hamburgare på bordet tittade han på den och ändrade sig, sa ”wait a second” och gick in med tallriken igen. Läskigt! Hur som helst kom han ut någon minut senare, ursäktade det med att de hade glömt majonnäsen, och ställde sedan en flaska med billigaste ketchupen som går att hitta på bordet. Därpå gick han och satte sig på en barstol, med ryggen mot alla kunder och började spela på sin mobiltelefon.

När vi väntat ytterligare en stund till fick Sofia in sin ”pasta med seafood”, som hon sett fram emot. Haha. Det var minimalt med pasta, och en liten klick sås som såg ut som något katten hade kräkts upp. Totalt innehöll det tre små musslor och en ihopskrumpen liten räka. Besvikelsen i hennes ansikte syntes ganska tydligt, medan hon skeptiskt petade runt i maten på tallriken, och hennes första kommentar var ”är detta ett skämt? Det måste driva med mig?”. Haha. När hon sedan smakade det visade det sig vara ungefär lika vidrigt som det såg ut, och smakade något i stil med havsbottnen. Fler tuggor efter det blev det helt enkelt inte. (Och musslorna vågade hon inte ens testa äta, i rädslan för att ligga magsjuk sista dagarna på hennes semester! Usch!)

Först när morfar hade ätit upp sin mat fick jag in min pizza. (Hur professionellt känns det egentligen när man beställer samtidigt och de inte ens kan samordna rätterna så man får dem UNGEFÄR på samma gång?) Hur som helst gick pizzan att äta, om man bortsåg från det faktum att degbottnen var inbrottssäker och hård som en plåtskiva. Den gick inte ens att ta sig igenom med ”pizzaskäraren” som jag fick med på tallriken. Spännande! Men detta var vad jag och Sofia delade på, och åt i tystnad.

Som pricken över i:et fick Sofia ropa på servitrisen för att vi skulle kunna betala, då han var så totalt ointresserad, och när han väl kom med kvittot räckte han det till mig och stod kvar och väntade tills jag gav honom pengar direkt i handen. Vi gick därifrån mycket enade; ”inte ett endaste cent i dricks!”

(Jag kan säga att det blev en ordentlig middag hemma hos oss senare på kvällen, med fläskfilé, ugnsbakade potatisklyftor, sallad, tsatsiki, guacamole och vin! Mätta och glada gick vi till slut till sängs, efter en spännande, annorlunda och ”skrattrik” dag. Nöjda med att ha gjort det bästa vi kunde utav dagens, relativt usla, förutsättningar! Haha.)

Det viktiga är inte hur man har det, utan hur man tar det! :)