Jag har verkligen jordens finaste vänner. På riktigt. De är helt galet superbra. Sådana som muntrar upp och peppar när världen känns lite tillfälligt mörk. Ja även vanliga dagar lyser de såklart också upp. Och de känner mig ibland bättre än jag känner mig själv. Som när vi har salstenta en tidig morgon, och världens bästa Jenny ringer bara för att dubbelkolla så jag kommit upp ur sängen. (Nu låter det som om jag alltid försover mig, och så är inte fallet. Haha! Hon vet bara att jag inte är den morgonpigga sortens människa, och tänkte kolla en extra gång. För säkerhets skull.) Hela morgonen blev ju så mycket bättre efter lite tenta-pepptalk medan jag sminkade mig! Eller som idag, när vi har en synnerligen tråkig examinationsuppsats att skriva, och hon ringer för att säga att hon redan läst igenom och sammanfattat skollagen, och att hon mailar över dokumentet så jag slipper lägga tid på att lusläsa samma sak. Alltså. Världens bästa! Och så är vi så lika att innan jag ens hinner fråga så har hon redan sagt "ska vi skicka över våra arbeten och ge varandra respons innan vi lämnar in allt ikväll?". Och ta som i förmiddags när Andrea skulle komma förbi och hämta upp en bok, och jag öppnar dörren för att se henne stå där med en bakelse till mig. Som peppning. Haha! Hur söt får man bli!? 

 

Nä jag har verkligen världens finaste vänner! Sådär så vi pratar med varandra i telefon mycket oftare än vad som  egentligen behövs, bara för pratets skull, och ganska oberoende av tid på dygnet, bara för man har något halv-oviktigt att berätta och skratta åt. Ja, världens bästa helt enkelt.

 

Nu ska jag burra in mig bland filtar och kuddar och återgå till uppsatsskrivandet igen - hejhopp!