Två månader som man och fru
Fotografer: Hannes Sandahl och Johannes Jansson
Det är helt sjuk hur snabbt tiden går egentligen. Det läskigaste är nästan att man märker det först när man stannar upp och andas ut från vardagens höga tempo. Det känns som om det var igår vi klev ut från kyrkan - nyvigda - och blev dränkta i ris (eller ja, sesamfrön om man ska vara petig). Om någon vill vara så vänlig och stoppa tiden en aning - den rusar alldeles för fort för min smak nämligen! En sak är då säkert. Livet är alldeles för kort för att slösas bort, och vi borde stanna upp och njuta av de fina stunderna betydligt oftare.
09:38:42
Att leva på livets fina stunder
Vissa stunder i livet är sådär extra fina. Det bara är så. Som den där gången för ungefär 14 år sedan, när min mamma berättade att jag skulle bli storasyster. Jag var inte så värst gammal, men jag minns precis allt. Jag minns exakt vart jag stod just då. Likaså minns jag när fritidfröknarna ledde ut mig och berättade att "mamma och pappa har åkt in till sjukhuset för att lillasyskonet snart ska komma", och när jag väcktes och fick höra att jag hade fått en liten lillasyster. Ja, det är sådär hiskeligt fina saker att minnas (men som jag tänker på alldeles för sällan egentligen). Eller som när jag och pappa reste, vad som åtminstone kändes som, landet runt på olika hästtävlingar. Det var också väldigt fint. Glad och lycklig blir jag även av att tänka tillbaka på första gångerna som jag och Daniel träffades, och inte minst vårt bröllop. Ja, det gör mig också väldigt varm inombords.
Det är sådant jag lever på när vardagen är stressig och allt snurrar runt - stunder som jag blir lycklig i hela kroppen av att tänka tillbaka på. Ja, lite tårögd blir jag också, men det hör till. Fy skruttans vad fint mitt liv är. Faktiskt.
När vi utbytte löften
Fotografer: Hannes Sandahl och Johannes Jansson
Jag har fortfarande sådär lyckobubbel i kroppen efter den där dagen. Den stunden. Jag var så nervös att jag allvarligt funderade på om jag skulle dö lite. Och om inte dö, så åtminstone skaka sönder ett ben eller två i kroppen. Varför? Vet inte. Det bara var så. Ljudet av kyrkklockorna som långsamt det tonades bort, väntan på att dörrarna skulle öppnas och musiken börja spelas. Ja herre min skapare vad nervös jag var just då. Precis som det ska vara.
Och så blev det, trots all den där nervositeten, en av de absolut finaste stunderna i mitt liv. Allt var så fint. Vår mysiga präst, fönsterdekorationen som farmor och farfar ordnat, den underbara sången (i alla dess former), alla gästerna (ja de var såklart himla fina), min stiliga pappa - ja han är ju lite för snygg för sitt eget bästa alltså - och precis allt blev sådär magiskt som bara bröllop kan vara. Rösten stockar sig lite för mycket i halsen och man snörvlar aningen för högt - precis som det ska vara.
Trots allt det där fantastiskt fina runtomkring, så finns det inget som ens kan mäta sig med min man. Han är så väldigt fin. Ja, sådär riktigt "en hel fjärilfarm i magen-fin". Med honom är jag nog nästan lite för lycklig för mitt eget bästa. Om man nu någonsin kan bli för lycklig. Ja, honom älskar in i det oändliga - precis som det ska vara när man valt att lova någon sin eviga trohet.
Bröllopstema och att rekommendera en florist
Fotograf: Johannes Jansson
Eftersom vi hade ett väldigt klassiskt tema på vårt bröllop följde naturligtvis min brudbukett (och tärnbuketten) samma stil. Rosor och murgröna. Rött, vitt och grönt (samt guld). Jag tror att det finns en tanke bakom mer eller mindre allt när det kommer till bröllop. In i minsta detalj. Hur som helst, tillbaka till saken. Buketterna, samt blommorna till brudgum och bestman, tillsammans med all bordsdekoration till middagen beställdes från Hugos blommor i Skövde. Himla duktiga och med ruggigt bra service (trots att vi var ute i sista minuten med beställning av just blommor). Personligen hade jag lite småpanik ett tag, och de räddade situationen. Jag kan inte annat än tacka så hjärtligt.
För er blivande brudpar i Skövdetrakterna kan jag rekommendera att kika in i denna lilla butik. Ta med bilder så fixar de resten. (Själv gav jag bara en muntlig, halvluddig beskrivning av hur jag ville ha buketterna - men ack så bra det blev ändå.) Vi var - och är - helnöjda, och jag har hört om fler som varit minst lika nöjda med sina beställningar därifrån.
Det stora chokladkalaset
I helgen passade vi på att använda födelsedagspresenten, som jag fick av svärföräldrarna, och gå på Göteborgs Choklad och Delikatessfestival, och bara ha en mysdag vi två. Det var förvånansvärt trevligt att strosa runt där bland allt det vackra och proppa i sig "nyttiga" godsaker. Vi gick på en väldigt intressant föreläsning om "choklad och hälsa", vilket väckte tankar om både det ena och det andra. Fast så är det väl å andra sidan alltid - man lovar sig själv att aaaaldrig äta en godis till i hela sitt liv och sitter lördagen därpå med en godisskål i famnen och goffar i sig sockerbomber framför en mysig film. Oavsett vilket är tankeställare alltid bra, och just nu blir det godisstopp här. Åtminstone ett tag. Vi investerade i en påse riktig och nyttig choklad istället för plockgodis från ICA, så Daniel är lycklig. (Mörk choklad är i vanliga fall inte riktigt min grej, medan Daniel älskar det.)
Tentaplugg
Ja det är precis vad jag ägnar (eller åtminstone borde ägna) mina dagar åt nu - tentaplugg. Det är en typiskt sådan period som allt annat blir lockande att ta tag i; disk försvinner snabbt, lägenheten blir kliniskt ren, tvättkorgen är alltid tom, matlådor finns alltid förberedda, kylen och frysen står aldrig ens halvtomma.. Hur kommer det sig? Det blir verkligen sådär ruggigt tråkigt att plugga just veckan innan en tenta. Inga undantagsfall. Jag har till och med kommit mig för att börja måla nattduksborden (som annars skulle ha stått omålade i minst ett halvår till). Allt besvär bara för att ge mig själv ursäkter att inte behöva plugga inför tentan på onsdag. Självdisciplin Hanna, självdisciplin!
