Foton kan aldrig ge en riktigt rättvis bild av känslan som verkligheten erbjuder. Det är ett faktum som vi helt enkelt måste acceptera. Däremot kan de vara en himla fin hjälp för att minnas alla saker och för att andra utifrån ska kunna uppleva en liten del av vad man själv varit med om. Så, här får ni följa med på en snabbtur till London och en flashback från vår helg.

 

Ja då är vi redan här, med en pappa-dotter-weekend i staden med stora klocktorn, pariserhjul och grymma musikaler framför oss. Ivrig som ett barn på julafton minsann! Jag menar..

1. Jag får spendera en långhelg med en av jordens roligaste personer.
2. Jag ska se en musikal som jag sett fram emot sedan jag var, hmm.. nu ska vi se här.. 15(?) år.
3. Jag har världens bästa anledning att inte ens öppna kurslitteraturen på flera dagar.

I vanlig ordning har jag ingen aning om vad som borde packas ner i resväskan, vilket självfallet innebär att allt möjligt krimskrams (inklusive två tredjedelar av garderoben) slängs ner i bagaget med argument som "denna kanske jag kan behöva någon gång, om eh.. jag skulle trilla i en å, sedan bli rullad i en lerig sandlåda och någon direkt därefter vill ta en modellsnygg bild på mig!? Ja. Det kan ju hända. Den får också åka med.." - ni hör ju själva hur troligt det är att jag faktiskt skulle behöva alla sakerna. Det enda jag faktiskt får ut av mitt resonerande är en galet tung väska, helt i onödan. Jag tycker ju att jag borde lära mig det någon gång. Men så är jag tjej och då fungerar inte riktigt argumentet "äääsch, två par kallingar, ett par brallor och en tröja så löser det sig".. No. Det bara fungerar inte så.

 

Nåja. Nu ska jag ta mig an denna utmaning och bagagefight med den största entusiasm jag kan tänkas uppbringa - vi ska ju till London! Jag vill dessutom tro att jag börjat bli lite mer praktisk med åren. Ja att jag tänker steget längre nu, men vi får se. Det kan eventuellt vara önsketänkade från min sida. Om inte annat tar jag till min universallösning för alla problem - jag skriver en lista. Ja så gör jag.

Hur gick detta till? Jag trodde att jag för bara någon vecka sedan konstaterade att jag visst hade kläder i garderoben. En hel del dessutom. Och jag hittar aldrig något jag vill ha. Så. Hur? Nu ville jag ha blusar, gick in i en affär, plockade på mig allt jag gillade och insåg allt passade. Det har inte hänt på.. Eh.. Ja minst 1,5 år. Antagligen mer. I normalfallet ser mina shoppingrundor ut ungefär såhär: jag och Daniel går in i en affär, 10 minuter senare ger jag upp och börjar hävda att jag inte hittar ett enda vettigt plagg i hela stan, jag blir lite som en tjurig 3-åring och Daniel får därefter vara den som står för "go-et" under resterande del av rundan. Alternativt tillägg kan vara att han får muta mig med glass. Ni hör ju själva, jag har blivit hopplös när det kommer till shopping. Helt hopplös.

 

När jag nu kom hem med flera kassar som jag lyckats få ihop själv var gjorde Daniel stora ögon. Bland de första kommentarerna var "du har alltså orkat leta och dessutom lyckats hitta saker själv.. helt ensam?" i lätt frågande ton. Jo, idag hade jag tydligen fått på mig spenderarbrallorna. Se där! Så sommarblusar och underkläder (vilket jag bokstavligt talat aldrig lyckas hitta i vanliga fall) har jag nu proppat in i garderoben. Det där med att vänta med att shoppa tills jag åker till London, som en gång i tiden var en plan, höll visst inte riktigt. Nåja, jag får bara komplettera med lite "roliga saker" från London istället - inte helt dumt det heller. 

 

Hus, hus, hus - som jag längtar! Och då har vi ändå många år kvar dit. Rackarns bananer alltså! Eller ja, många år var kanske att ta i. 3,5 år kvar tills min utbildning är helt klar, ja det går ju egentligen ganska snabbt. Det är inte så att vi ogillar att bo i vår nuvarande lägenhet. Absolut inte. Det är perfekt för oss, och jag har inte sett någon plats i Göteborg där jag hellre vill bo. Vi har nära till naturen (men ändå väldigt nära till centrum) och det känns inte alls som att bo "i stan". Samtidigt så är det ju inte samma sak som att bo i ett hus på landet. Och jag är verkligen en "bo på landet-människa". Att få andas den friska luften, ha nära till djuren och leva i den mer harmoniska tillvaron som bara finns i en by på landet. Det är där jag hör hemma. Idag är en längta-lite-extra-dag. Det kanske märks? Nä nu får jag pallra mig ut på en promenad förbi vattnet så jag kan konstatera att det faktiskt inte är så hemkst här heller.

Ja, nu tror ni kanske att det kommer ett tokseriöst inlägg om bebis eller något i stil med det. För jodå, visst får jag en hel del frågor om sådant. Men icke - detta har att göra med något helt annat. Egentligen blir det ett ganska intetsägande och alldeles för hemlighetsfullt inlägg, men jag måste få bubbla av mig lite. Jag har nämligen en idé. Mer än en idé faktiskt, jag skulle nästan dra mig så långt som till att kalla det en preliminär plan. Åh. Spännande? Yeah, tell me about it. Jag är så ivrig att jag knappt kan sitta stilla.

 

Okej, är ni beredda? Här kommer den aningen kryptiska beskrivningen av min plan. Utveckling och företag. Jo, ni förstår, jag har planer på att faktiskt kasta mig in i en för mig helt ny värld. Lära mig något nytt. En mer korrekt beskrivning vore kanske att säga att jag tänkt kasta mig ut för ett (lagom djupt) stup och därefter hoppas på att landa i en ny värld - det är ju svårt att på förhand veta vart man hamnar. Det låter galet, jag vet. Det känns helt galet. Och samtidigt känns det extremt roligt. Hela grejen skulle innebära enormt mycket arbete under väldigt lång tid, men tanken är att börja lite smått nu i början av sommaren. Jag kommer antagligen slita mitt hår och gråta i ren frustration minst halva sommaren, men jädrans vad pepp jag är - en utmaning som heter duga.

 

 

Nåja, vi får se hur långt jag kommer. Jag kanske inser att det är crazy-galenskap jag ger mig in på och i så fall hoppas jag att inte den envisa delen av min hjärna hunnit ta över helt. Att jag på ett hyfsat smärtfritt sätt kan erkänna för mig själv att det var lite väl djupt vatten att ge sig ut på. Fast, om vi ska vara realistiska och helt ärliga så tycker jag lite för bra om denna typen av personliga utmaningar för att ge upp bara sådär. Det kan ju gå. Och då är det definitivt värt det. 

 

Frågor på det? Nä. Skoja bara, ni kommer ändå inte få några fler svar för stunden. Let the planning begin! Ni är varmt välkomna att hänga med på denna mystiska och eventuellt verkliga resa. Om tåget väl lämnar perrongen så kan ni ge er den på att jag inte kommer kunna hålla slutdestinationen hemlig längre. Tills dess gäller det gamla goda - den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

.. Så anser jag självfallet att man ska göra det! Jag menar, varför inte? Och nu har jag en pryl som jag varmt kan rekommendera. För ett tag sedan, ja egentligen väldigt längesedan, köpte vi en himla fiffig sak till vårt hem. En säng. Ja, sängar är väl inte så värst revolutionerande tänker kanske ni. Helt korrekt, en normal säng är faktiskt inte så värst spännande. Denna är dock speciell. Det är alltså inte vår vanliga säng jag pratar om. Nä. Detta är en luftmadrass som dels är himla hållbar och som dessutom blåser upp sig själv (vilket är extremt tacksamt). Jodå, jag är medveten om att den inte är marknadens största nyhet och att många kanske redan känner till den, men jag tycker ändå att den förtjänar lite extra uppmärksamhet. Någon kanske missat den?

 

Hos oss ligger madrassen ihopvikt och undanstoppad i soffan, och plockas fram först när vi får många gäster som övernattar. Hur smidigt är inte det - en extra dubbelsäng som är lättillgänglig men som i "normalfallet" vaken syns eller tar upp speciellt mycket förvaringsplats. Vem vill inte ha en sådan säng? Två extra sovplatser, och inte ens till någon nämnvärd kostnad.

 

Vi köpte vår dubbelmadrass på Jysk, för en förhållandevis billig peng (runt 500-600 pix tror jag), och den har fyllt sitt syfte mer än en gång kan jag meddela. Nu var det som sagt några år sedan vi köpte vår, så jag vet inte om exakt den modellen till exakt samma pris finns kvar (de kanske t.o.m. är billigare nu för tiden). Jo, rekommenderar den det gör jag - hos oss hänger den fortfarande med och är även den solklart smidigaste gästsäng vi har. När man, liksom vi, bor i studentlägenhet och inte har största boytan i landet är det verkligen ett fasligt bra påhitt.  

Ja kors i taket, energin har återvänt och jag är nästan beredd att friskförklara mig själv. Ni anar inte hur mycket jag sett fram emot detta. Här har vi boostat med C-vitaminberikad frukost och hugger nu in på to do-listan som hunnit växa sig lite för lång senaste veckan. Detta blir kanske en riktigt fin helg trots allt. En produktiv sådan blir det hur som helst, inget snack om den saken - min fixar-abstinens är enorm! Dessutom ligger kursböcker, jobb och hundra andra saker i en enda stor hög och bara väntar på att arbetas undan. Hej och hå, hur ska detta gå!? Ja och sedan måste vi ju hinna mysa ordentligt och äta gott också - sådant är faktiskt viktigt. (Extra viktigt när man varit sjuk, så det så.) Nåja, tur att det bara är lördag och att vi har några timmar kvar av helgen.

 

Men så kommer man till det där läget när man bara måste inse att man är sjuk och lika gärna göra det bästa av situationen. Ungefär där befinner jag nu. Så vad gör jag när allt känns tungt och nästintill omöjligt om inte.. Planerar! Planerar födelsedagar, planerar stundentfirande, planerar resor, planerar inför sommaren, planerar 100 projekt, planerar.. Eh, allt! Det är faktiskt inte helt fel att få det gjort. I god tid dessutom. Daniel kommer väl bli tokig när jag lägger fram en komplett 5-årsplan för våra liv (hah!), men han får nästan skylla sig sig när han är hemifrån 8-20 samtidigt som jag är sjuk och dessutom sjukt uttråkad. Nästan. Vi får inte heller glömma att det  faktiskt var han som smittade mig från första början. Inte schysst!

Detta med Handelsbankens studentprogram får jag många frågor om - både på bloggen och via mail. Himla fina kommentarer har det dessutom varit till, så jag tackar allra ödmjukast för dessa. Flera frågor har jag redan svarat på  tidigare, men tänkte dock köra en ny sammanfattning här i ett inlägg och hoppas på att det kanske kan svara på någons funderingar. Nu passar jag dessutom på att ta upp några av de frågor som jag fått in. Jag kan naturligtvis inte lova att det kommer se ut på samma sätt även detta året, så svaren blir utifrån hur det var när jag hängde med på tåget (2012). Okej, nu kör vi.

 

SVAR: Oj, nu ska vi se här. När jag var där körde någon av killarna med full kostym, men det mest vanliga var nog ett par snygga byxor (mörka jeans eller chinos) och en skjorta (ev. även med kavaj i någon form). För tjejerna gällde ungefär desamma - snygga byxor och en blus (med något enkelt över). Det finns ingen direkt uttalad dresscode men en prydlig, vårdad stil går naturligtvis hem bäst. Lagom är (oftast) bäst! Ett hett tips kan vara att kika in på något av bankkontoren så kan man ganska snabbt se vad som är gångbart eller ej i klädväg.

SVAR: Inför intervjun blev vi informerade om vad som behövde tas med, men om jag inte minns helt fel var det frågan om ett (prydligt, tydligt) CV, en bild på sig själv och referenser. Ev. även betyg. Så svaret blir ja, plocka med allt du har i referensväg - det kan inte skada dig.

 

När jag fick detta meddelande från en gammal kursansvarig skrattade jag högt en lång stund vill jag lova. Nu hade jag hunnit glömma bort denna konversation och råkade ramla över den igen, och helt seriöst var det lika underhållande denna gången. Så. Nu måste jag dela med mig av det. Jag menar, titta på datumen! Jag har nog aldrig träffat på någon som haft en SÅ allvarlig förkylning tidigare. 9 månaders förkylning av den grad att man inte går till jobbet och kan kolla mailen - snacka om att inte vilja bli smittad av det viruset.

 

.. Eller så var det bara så att hon helt glömt bort att svara och nu skulle försöka "stryka över" det. Jag skulle tro att det är ett mer rimligt alternativ. Det var nämligen ett genomgående tema hela den kursen - slarv, noll koll, ingen ordning och kort sammanfattat totalt kaos. Ni kan ju tro att det kliade i fingrarna av att få skicka ett oseriöst svar tillbaka. "Ajdå, det måste varit 9 riktigt tuffa månader för dig!" eller varför inte "Nej men oj, det låter inget vidare du.. 9 månader, jisses! Men tusen tack för att du ändå tog dig tid att svara så snabbt du kunde, det uppskattas verkligen!" Dock kändes inte det så moget. Nog för att jag inte är speciellt mogen, men det kändes lite väl onödigt.

 

Nåja. Det löste sig med betygen (för väldigt länge sedan) och nu fick jag mig ett gott skratt som bonus. Jag ska då inte klaga!