Nytt pass inför en april-resa

 
Senast jag stod i ett bås hos polisen med förhoppningar om att bli snygg på ett passfoto (ja nog fasen lyckas man aldrig men ändå, man kommer alltid dit med förhoppningen att det kanske kanske ska gå - bara denna gången) suckade polistanten och sa "skratta inte, se neutral ut" medan min kära far stod på min andra sida, petade fingrar i sidan på mig och apade efter "skratta inte då Hanna, skratta inte.. ah äääär det ett litet leende där - ajjabajja!" Ja ni hänger med. Det är en mycket mogen far jag har. Kortet blev ruskigt fult - otippat! Hur som helst, den där bilden har jag alltid bortförklarat med att "min pappa retades, därför ser jag så ful ut" (I know, det är logiskt så det bara skriker om det).
 
Nu var det då dags igen, och min pappa befann sig inte ens i samma stad. Jag hann klä på mig i tid, ja jag han till och med duscha och sminka mig. Ni kan ju tro att mina förhoppningar var höga! Jag kommer dit, ler in i kameran, tanten säger "var neutral", jag ändrar minen, *poff* och.. wait WHAT!?
 
Ja, numera är jag ägare av Sveriges utan tvekan fulaste passfoto. Jag skämtar inte. Jag betalade 350 spänn för ett pass med ett foto som det allvarligt talat är ett under ifall passkontrollanterna ens kan se är jag på. Vi har bytt liga helt och hållet; frågan är inte längre "vem är det på fotot?" utan snarare "vad är det på fotot?". Min man som alltid säger att jag är vackrast i världen yttrade kommentaren "hmm jao.. Det var faktiskt inte en jättefin bild på dig älskling". Inte så hårt tycker ni. Nej. Men när min man säger det så är det faktiskt riktigt riktigt illa, och för en annan människa skulle det innebära "ful som ett träsktroll". Bara 5 år kvar innan jag får byta.. Bara 5 år.
 
Men nu till de lite roligare delarna. Det finns trots allt en anledning till att jag måste förnya mitt pass. I april åker nämligen jag och min (7års-mogna) pappa till London en helg. Ni anar inte hur mycket jag ser fram emot det! En riktig farochdotter-helg. Och han är faktiskt en av mina absoluta favoritpersoner - mogen eller ej - så det ska bli hur skoj som helst!

Ett nytt kapitel

Att jobba som lärarvikarie på högstadienivå har jag, som ni vet, pysslat med ett tag nu. För ganska exakt en vecka sedan skrev jag på papper för att jobba som vikarie även här i Göteborg (vilket definitivt blir lite annorlunda från vad jag tidigare gjort). Det som dock blir väldigt nytt för mig är de andra vikariatet som jag ska jobba med - utöver högstadiet. Ja håll i hatten nu. Jag ska jobba på förskola. Ja, dessutom kan det dyka upp en del vikariat för att jobba med grundskolans lägre åldrar också. Men förskola. Ja detta blir en ny sorts utmaning.
 
Det känns fantasiskt roligt och för mig som älskar att ha barn runt mig så är detta ganska optimalt måste sägas. Ibland ska man ha tur. Jag har tydligen mycket av den varan i mitt liv just nu! 
 
 
Ja dessutom får jag in lite andra, synnerligen underhållande jobbuppdrag. Det kan jag dock inte berätta mer om. Men det är så så skoj, och det händer nya saker precis hela tiden. Hur roligt som helst! Nu ska jag slänga iväg några ansökningar för anställning över sommaren - håll tummarna för att jag har lika mycket tur där! 

När olyckan är framme

Att åka kollektivtrafik när man bor 15 minuter från centrala Göteborg känns ganska givet - ja såvida man inte är en riktig hurtbulle och tar cykeln då såklart. Ni kan nog själva lista ut att jag inte placerar mig själv i "hurtbulle-kategorin". Tyvärr. Men buss, ja det är smidigt och man slipper tänka så mycket. Skönt! Dock har det såklart sina baksidor. Att slippa leta parkeringsplats är trevligt, men att bära 50 matkassar på bussen.. Not so much. Likaså att åka med en smockfull buss - jag kunde blivit knäpp för mindre om vi säger så.
 
Ja. Ibland händer dessutom saker som man inte riktigt planerat för. Oftast när det handlar om just de där smockfulla bussarna. En kraftig inbromsning och man har 4 främlingar i knäet. Eh ja. Eller som senast, då en unge bestämde sig för att det var en bra idé att slå mannens mobiltelefon ur hans hand. Ja okej, barnet gjorde det ju inte med flit så det var ju en olycka. Men ändå. Sådär lagom kul att springa genom halva stan och in i femtio olika telefonaffärer bara för leta upp någon som har en vettig prislapp på lagning av en totalsprucken (men ändå fastlimmad) skärm. Frun här är inte alltför happy att bli meddragen, men vad gör man inte för att få en glad man!?
 
Så budskapet med detta meddelande är att det inte alltid blir som man planerar och håll för jösse namn hårt i mobilen när du står på bussen! För vår del så får vi nog se om det faktiskt blir någon lagning. Ja, mannen min skulle då inte tacka nej till en ny telefon precis. (Han är lite av en nörd när det kommer till ungefär allt som rör teknik.) Och ja, ska det ändå kosta skjortan att laga telefonskrället kanske det lika gärna får bli en vända till Phonehouse - vi lär komma därifrån med en aningen tunnare plånbok, men med en barnsligt lycklig man och hans nya Nokia-bästis. Det är det kanske värt.

Ett helt halvt år


Fotografer: Hannes Sandahl och Johannes Jansson
 
Tiden går fort när man har kul, eller hur är det nu man brukar säga? 6, om än väldigt fina, månader svichade förbi bara sådär. Ett helt halvt år som herr och fru Edholm. Ja. Det är ju inte så värst länge egentligen, vilket känns ganska bra måste jag säga - jag spenderar mer än gärna en evighet med den där långa, toksnygga mannen. Lyckobubblig och kär var bara förnamnet! ♥ Dagen ägnar vi åt att pussas, mysa och bara vara vi. Bara för det är så fint.

Det där med att ha många bollar i luften

Konstant minst sju bollar i luften samtidigt, ja det är lite så vardagen ser ut just nu. Inte för att jag direkt har något emot det, men jag blir så trött i kroppen av det. Ja. Fast allt kan såklart inte vara perfekt hela tiden. Och som det är nu värdesätts myskvällarna desto högre, vilket inte är fy skam det heller. Helgerna har verkligen blivit "äta finmat, mumsa desserter och dricka vin"-dagar. Sådär så vi sitter och skrattar i mun på varandra och har långmys i soffan, bara för att få lite avkoppling.
 
Funderar skarpt på att slänga ihop en ny laddning med vit chokladmousse - löjligt gott!

Nu måste jag nog ändå säga att jag borde få min dos av återhämtning. Igår var planen att ta en välbehövlig liten fika med världensbästaJenny. Eller ja, egentligen har det varit på plan länge med det har alltid kommit annat i vägen i sista stund. Och det fungerar bara inte, att inte träffas på länge. Tanken var en fika på en timme eller en och halv, kanske.. När vi hade passerat 4 timmar på det där caféet behövde vi börja packa ihop. Lägg märke till behövde. Om vi var färdigpratade? Nä inte på långa vägar. Så det där med distans är verkligen inte vår grej. Nog för att vi pratar över telefon ofta, men det är inte alls samma sak. Och nu har det inte ens funnits tid för telefonsamtal det senaste, vilket innebär katastrof, om än av den mindre sorten. Eller som Jenny så fint uttryckte det: "du brukar alltid finnas bland mina senast ringda kontakter men nu.. Jag blev lätt förtvivlad när jag behövde BLÄDDRA för att hitta dig! Det kändes fruktansvärt." Hur som haver, 4 timmars Jenny-dos bidrar onekligen till att världen börjar vändas rätt och energin återvända igen.
 
Sedan kan jag inte förneka att en ledig dag (idag) inte gör sitt till. Livet som hemmafru är definitivt inte otrevligt att ha någon gång ibland. Nu kan jag mysa runt i hemmakläder, städa lite lagom, plugga lite när jag känner för det, gå ut i det fina vädret och lugnt vänta på att andra halvan ska komma hem. Ja samla energi inför kvällen helt enkelt. Ni förstår, när andra halvan kommer hem ska vi göra oss iordning och sedan dra iväg mot en annan del av staden. Vi är bjudna på middag hos finaste Emelie och hennes Andreas vilket ska bli hur roligt som helst. På riktigt. Världens bästa start på helgen.
 
Ja och sedan tar vi helg. Det innebär fler "äta finmat, mumsa desserter och dricka vin"-dagar, och då kan man inte annat än hamstra energi.

Familjerelationer

Jag fick en fråga angående vilken relation vi hade med våra familjer (och om jag kunde berätta lite om det) samt en kommentar om hur roligt min lillasyster och Daniel verkade ha tillsammans. Och ja naturligtvis kan jag svara på det, även om jag måste erkänna att jag är lite osäker på vad exakt det är jag ska svara på. But I'll do my best.
 
Vi har alltid haft en väldigt naturlig kontakt med hela vår släkt, från båda sidorna. Ungefär från dag 1. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva det på ett tydligare sätt. Det är avslappnat. Jag har alltid känt mig välkommen i mannens familj (även då mannen själv inte varit med) och jag tror aldrig att Daniel heller känt sig som mycket annat än just familj när det kommer till min sida. Vi har nästan alltid roligt ihop vilket känns helt ovärdeligt för mig. ♥ 
 
Jag misstänker att våra familjer ser fram lika mycket som vi gör emot då vi flyttar tillbaka igen så vi bor lite närmare varandra. Ja om jag ska vara helt ärlig hade nog min pappa inte haft något emot att vi bodde i samma hus, eller åtminstone på gårdarna intill varandra. Haha! Han höll länge och väl fast vid sin regel om att jag inte fick flytta hemifrån innan jag hade fyllt 36.. Minst. Det gick sådär. Nåväl. Vad jag ville säga var att vi har väldigt bra kontakt med våra familjer och de är en stor, och ganska självklar, del av våra liv. (Om man får säga så utan att det låter som att man tar dem för givet.) I det stora hela är det en situation som vi trivs fasligt bra i.
 
 Spanien 2010
 
Gällande kommentaren om mannen och min lillasyster så skulle jag nog säga att det var en ganska rättvisande bild av verkligheten - de har ofta väldigt roligt. De har faktiskt alltid kommit synnerligen bra överens, de där två hottentottarna. 
 

Ja de har då alltid något i kikaren, och det inkluderar oftast någon form av skratt.

När dryga 10 procent är avklarade

Ja nu har jag naturligtvis lite mer än en termin avklarat på min utbildning, men i grova drag så hamnar vi därikring. Hur det känns? Ja som med allt så går det där upp och ner i vågor, men jag har hittills inte ångrat mitt beslut en enda gång. Detta är definitivt vad jag ska ägna mig åt - läraryrket alltså. Men för att återgå till skolsnacket igen. Första terminen. Ja den passerade synnerligen smärtfritt måste jag säga och resultatmässigt har det, utan att gå in på detaljer, aldrig varit några problem. Alls. Hur skönt som helst om ni frågar mig. Mycket att göra har det ibland varit (säg en utbildning där man inte har några uppgifter att göra), men ändå definitivt överkomligt. 
 
 
Ja vad ägnar jag mig åt nu då? Jo andra terminen skiljer sig mycket från första (som innebar en hög med kärnkurser för didaktik, pedagogik och bedömning), då denna termin består av ämnesstudier. Så just nu läser jag mitt huvudämne, som råkar vara spanska, och det är i sanning ingen dans på rosor vill jag lova. Om jag tidigare trodde att jag "kunde spanska hyfsat bra" så har jag nu fått bevisat motsatsen. Men vad gör väl det? Det är bara att bita ihop och lära sig. Allt. Bokstavligt talat.
 
Så ja, det är ungefär där jag står idag - med en snygg resultatlista från termin 1, som hotas att förstöras ganska stenhårt nu under termin 2. Inte alltför optimistisk. Fast vem vet, jag kanske överträffar mig själv. Det hade jag verkligen inte tackat nej till. När jag sedan överlevt detta ska jag minsann unna mig något ruggigt fint. OM jag överlever.

Studentlivets ljusaste sidor

 
En inte alltför fet plånbok och vågor av prestationsångest, ja det är väl kanske inte de trevligaste delarna med att vara student. Det kan även jag erkänna. Ändå finns det så otroligt många saker som väger upp det negativa. Som friheten. Hur lyxigt är det inte att få disponera nästan all tid precis som man själv vill!? Ta denna veckan som exempel. Jag hade en ynka redovisning i måndags, 2 timmar and that's it. Tisdag ledig och sedan hade jag en heldag idag (10.15-17.00). Och vad gör jag nu? Tja, jag har tagit helg. Långhelg. 
 
När jag börjar jobba senare kommer sovmorgnar och långhelger vara ett minne blott. Ta mig inte fel, jag fullkomligen älskar att jobba så det ska bli hur roligt som helst, men jag är ingen morgonmänniska och jag trivs himla bra med att jobba hemifrån där jag kan disponera min tid som jag känner för stunden. Så detta med "studentliv" är i sanning min grej.
 
Nu lever vi inte direkt som den "typiska studenten", vilket kanske kan bidra till att jag trivs så bra med tillvaron. Vi har inget kämpigt och tufft studentliv kan jag inte påstå. Både jag och mannen har jobbat under hela studietiden (och dessutom med jobb som vi verkligen brinner för), vi båda läser det som vi är som mest intresserade av och vi bor precis så som vi vill bo. Det ligger ju en hel del tur i det där också; alla kan inte kombinera sina studier med jobb av praktiska skäl, alla hittar inte "den perfekta lägenheten med det perfekta läget" och alla får inte sitt drömjobb bara sådär. Sedan handlar det såklart mycket om prioriteringar och engagemang, men oavsett vad som gjort att vi hamnat där vi är idag så trivs vi synnerligen bra med det - vår version av "studentlivet". Hade jag behövt äta nudlar varje dag hade kanske inte studentkonceptet tilltalat mig riktigt lika mycket.
 
 
Så ja, är det något jag kommer sakna sedan så är det just friheten. Friheten att ta sig an vilka roliga jobb som än kan tänkas komma upp, friheten att kunna unna sig en hemmadag när man känner att det "behövs" och friheten att jobba under vilka former man själv än känner för. Ja samt all tid vi får för varandra. Just eftersom vi kan göra lite som vi vill med våra scheman hinner jag och mannen umgås så väldigt mycket mer än vad som blir aktuellt med fasta jobb sen.

Historien om oss

Ja historien om hur jag och min äkta hälft faktiskt träffades, och hur det "blev vi", kan naturligtvis berättas på många olika sätt. Därför väljer jag aningen annorlunda variant. I samband med vårt bröllop fick vi väldigt många fina telegram, och några stack ut lite extra. Så tillåt mig nu presentera - vår historia sett genom en annan persons ögon och uppläst av vår ena toastmadame under bröllopsmiddagen.
 
 
Jag måste bara tacka Erik Löfnertz ännu en gång för detta otroliga fina telegram - vi är så så glada för det!
 
Ja och sedan dagen då vi blev ett par har det alltid varit vi. Det har aldrig funnits några egentliga tvivel om ifall midsommar, nyår eller jul skulle firas ihop eller åtskilda och om släktträffar var för oss båda. Det har alltid känts så naturligt att vi hört ihop. Om det sedan var givet att det skulle vara vi för all framtid? Nej inte direkt. Nog för att allt kändes bra tillsammans med honom, att jag var kärlekslullig och hade "bomull i öronen" första tiden - absolut - men personligen måste jag nog anse mig ha lärt känna en människa ganska väl innan jag verkligen kan älska denne helhjärtat. Det där men "kärlek vid första ögonkastet" är inte riktigt min grej. 
 
Vi skrattar fortfarande gott åt minnet från första julen vi firade tillsammans. Ja oj. Vi hade bara varit tillsammans i 3 månader och under granen låg ett litet, fyrkantigt paket. Inget konstigt med det tänker ni. Och nej det var det ju såklart inte. Men så började jag öppna paketet och insåg att det var en smyckesask, "lagom stor" för en ring. I efterhand kan jag ju konstatera vad sannolikheten för det hade varit - Daniel skulle aldrig fått för sig att fria på julafton, genom att ge ringen i ett inslaget paket, mitt bland all min släkt och dessutom endast 3 månader efter att vi "officiellt blev ett par". Men just då blev jag så panikstressad att jag hade 5 miljoner knasiga tankar som snurrade i huvudet. Jag var ju fortfarande tokförälskad i honom så min första tanke var i stil med "hur ska jag lyckas gömma paketet så ingen ser, och sedan förklara för D att jag är kär i honom - men inte riktigt SÅ kär. Inte än på ett bra tag." Haha! Ja. Sedan visade det sig vara ett himla fint silverhalsband med våra namn ingraverade, så då kunde jag ju andas ut igen.
 
Fast senare växte vi ihop mer och så fick jag min fina ring på fingret trots allt. Ytterligare 1,5 år efter det fick jag min andra ring på fingret, och jag kunde verkligen inte ha varit lyckligare. Så. Var det förutbestämt från början? Nej knappast. Blev det som vi hade trott när vi först träffades? Definitivt inte. Var det ändå meningen att vi skulle bli just vi? Jo, nog tror jag allt det. Och om vi är lyckliga för den vägen vi hamnade på? Absolut - det är utan tvekan det bästa som hänt oss! ♥

Att ta ställning i tobaksfrågan

Det där med rökning har jag alltid haft svårt för. Ja alltså inte för min egen del. Ända sedan jag var liten har jag haft min morfar som förebild - han har inte testat en enda cigarett i hela sitt liv - och när jag var 12 år bestämde jag mig för att bli precis som honom. Egentligen spelar det mig ingen roll vad andra gör med sina liv, det är trots allt upp till var och en att bestämma, men jag uppskattar inte när man som icke-rökare blir drabbad av rökares handlande. Ta som exempel en busskur när det regnar ute - alla står och trycker ihop sig och EN bestämmer sig för att röka. Alltså. Hur tänker personen!? Sådant gör mig lite smått galen.
 
Sedan har vi det där med gravida rökare. Det är inte heller min ensak egentligen (så länge det inte drabbar mig eller någon i min närhet såklart), men jag kan faktiskt inte låta bli att bli tvärförbannad på hela grejen. Varför gör människor så? Beroende ja, så mycket förstår jag också, men inget kan någonsin rättfärdiga det i min värld. Inget. Lika arg blir jag när jag ser föräldrar ute på promenad med barnvagn och så blåser de rök rakt in i vagnen med den lilla bebisen. Om man redan varit rökfri i 9 månader kan det väl inte vara så svårt att avstå ett tag till - eller? Något där i tankeverksamheten måste ha gått fel. Fast så är det ju som sagt inte min ensak.
 
Jag är inte något stort fan av snus heller för den delen, men nog kan jag från mitt perspektiv se en del klara fördelar med det i jämförelse med cigaretter. Eller åtminstone en stor fördel - man skadar bara sig själv och inte sin omgivning. Sverige är ju ett undantagsfall när det kommer till EU:s snusförbud, men om det nya förslaget för tobaksdirektivet träder i kraft innebär det en ganska stor begränsning i vad som blir tillåtet på marknaden. Vad jag tycker om det? Jo, för mig personligen känns väl principen att minska tobaksförbrukningen inte helt dum. Samtidigt kan jag tycka att fokus i första hand borde läggas på att få bort cigaretter - som skadar mer både ur individ- liksom omgivningsperspektiv.
 
Det finns som de flesta vet en enorm marknad för tobaksindustrin idag (det är dessutom synnerligen enkelt att få tag på saker numera - man kan ju till och med köpa snus på internet) och som ni kanske förstått är jag inte precis för någon del av det, men om jag skulle välja ser jag ju hellre att folk runt mig snusar än röker. Definitivt.
 
Hur resonerar ni i den frågan?

När man saknar sin mamma

Ibland bara saknar man sin mamma lite extra. Det gör åtminstone jag. Så är det. Det finns många delar som är obeskrivligt sköna med att flytta hemifrån, men vissa vardagssaker är omöjligt att inte sakna. Som att få skratta åt mammas alla egenpåhittade ord (t.ex. hyffsligt - för det var så jobbigt att säga hyfsat?), hennes förmåga att tala i halva meningar (ja det där med att gissa sig till andra halvan är en konst i sig) och hennes envisa konstateranden om att "jo, han sjunger visst I wanna kill" när det egentligen ska vara "upon a hill" (det gäller alla låttexter - hon prickar aldrig alla rätt utan ändrar minst två meningar, oftast fler).
 
Sådant saknar jag. Det är ju inte riktigt på samma sätt som jag saknade mamma när jag var 3 år. Nja. På den tiden grät jag hysteriskt varje gång hon skulle åka iväg, och när jag började sakna henne ännu mer gick jag in i garderoben och luktade på hennes kläder. Förstår ni hur mammig jag måste ha varit innerst inne (eftersom alla sådana minnen sitter i än idag och jag nästan kan känna "paniken över att mamma inte var där")? Nåväl. Nu är det ju som tur är lite annorlunda. Nu tycker jag om att ha henne nära mer för att hon är en av mina favoritpersoner, och kanske inte så mycket av just "mammighet".
 
Och svar ja, vi kommer "flytta hem" illa kvickt så snart studierna är klara.. Löjligt hemmakära som vi är. Familjen är ju det finaste vi har! Ja naturligvis måste ju hus och jobb vara fixat innan, men det går alltid att ordna.
 
När man blir sådär mammamyssugen så är det ganska perfekt att roa sig åt att titta igenom fotoalbum. I största allmänhet är det ganska underhållande att göra (speciellt när man som mig har varit sjuk och uttråkad till döds). Men åter till min mamma. Jag har så många hysteriskt roliga bilder på henne att de skulle kunna ge mig konstant skrattkramp i ett halvår. Minst. Jag kan fråga mig själv om och om igen utan att faktiskt förstå - vad gör hon? Och kanske framför allt hur lyckas hon? Hysteriskt roligt. Ja.
 

Min mamma är egentligen väldigt snygg hon...
... men ibland (läs: när det kommer till fotografering) förstår jag inte riktigt hur hon lyckas alltså.

Han är det finaste jag vet

Ja han är verkligen det finaste jag vet, den där mannen. Han gör mina dagar så väldigt vackra, och mig så väldigt lycklig. Och kanske är det därför jag älskar honom till månen och tillbaka, just för alla småsituationer i vardagen. 
 
Varje kväll lägger han armarna om mig, drar mig nära, snoffsar in sig min nacke och berättar hur mycket han älskar mig. Varje kväll. Det spelar ingen roll om jag är vaken eller sover, han ligger ändå där bredvid mig och viskar fina saker i mitt öra innan han somnar. Varje morgon ger han mig fler pussar och kramar än jag kunnat önska och han missar aldrig en hejdå-puss ifall han åker tidigare än mig. Aldrig. Han missar bussen och kommer sent till skolan före han prioriterar bort att pussa mig i pannan, säga hejdå och berätta hur fin jag är - även om jag så ligger och sover. Varje gång vi ska se film drar han mig nära, stryker mig över håret och masserar min nacke, trots att han vet att jag då somnar av avslappning efter halva filmen och vi måste se om den igen. Han ställer alltid alarm åt mig, eftersom han vet att jag glömmer sånt, och småsaker som jag tänkt på men inte hunnit med fixar han ofta innan jag sagt något. Hur mycket han än har att göra så ser han alltid till att vi får tid för varandra. Tid att bara vara vi. När jag diskar eller lagar mat smyger han fram, lyfter upp mig och snurrar runt några varv - bara för att få pussas lite extra. Och han får mig att skratta. Varje dag. Vi har alltid så extremt roligt.
 
Nog gör han mig även irriterad ibland. Absolut. Som att han alltid lämnar svettiga träningskläder i en hög på golvet i hallen. Eller som att han alltid glömmer kontorslampan påslagen så någon annan får släcka den. Eller att han är ganska usel på det där med planering, medan jag vill planera allt. Han puschar mig alltid lite för långt när det kommer till träning, bara för att han vet att jag egentligen klarar mer - men då brister såklart mitt tålamod. Och han är inte mycket för det där med städning - han gör det "frivilligt", men fuskar gärna med både det ena och det andra. Och det där med överraskningar. Han avslöjar sig ofta med att han HAR en överraskning, och sedan får jag (som älskar överraskningar men fullkomligen avskyr att vänta på dem) vara småfrustrerad och vänta i flera månader.
 
Frustrerad gör han mig, ja. Men när han inte är hemma saknar jag att snubbla över den där högen med svettiga kläder, saknar att behöva trassla för att rädda situationen med någon av hans dubbelbokningar och saknar att få klaga lite över att han överdriver kraven på mina träningsprestationer. Framförallt saknar jag att få ha honom nära, få fläta in mina fingrar i hans och höra honom säga "jag älskar dig så väldigt väldigt mycket Hanna" innan jag somnar, saknar att få vakna till ett sömningt "älskling alarmet ringer, vill du gå upp nu eller ska jag klicka på snooze?" (fast vi båda redan vet vad svaret är) och sedan rulla in i hans varma famn, saknar att få sitta och prata så länge att vi glömmer bort tiden och saknar att få berätta hur mycket han betyder för mig.
 
Jag antar att det är det som är det fina med att verkligen älska en annan människa. Man älskar alla sidor hos personen - bra som dåliga. Även de irriterande delarna blir en ganska fin del av vardagen och något som man inte vill vara utan. Och som jag älskar honom. Ja. Så mycket kärlek att det nästan inte får plats i hjärtat. Han är verkligen min klippa när det blir blåsigt och jag skulle inte vilja ändra en endaste liten del av oss. ♥

Att få äran att vara en del av någon annans stora dag

Något av det roligaste jag gjort? Jo men visst var det. Skulle jag vilja göra det igen? Definitivt! Lite orättvist är det allt - att de roligaste dagarna i livet sällan kommer i dubbletter. Man tar studenten en gång, that's it. Man gifter sig (förhoppningsvis) bara en gång. Fast vad vet jag, det kanske är det som är en del av tjusningen. Och vardagar är ju faktiskt inte fy skam de heller.
 
Nåväl. Studenten gör min lite lagom nostalgisk att titta tillbaka på. Herre min skapare så roliga de där dagarna var - ojojoj! Det som är fint med just 2013 är att både min kusin och min svägerska tar studenten i år. Den ena i Skövde 5 juni, den andre i Stockholm 6 juni. Stressigt? Jo tack. Men ÅH så roligt det ska bli! Att få vara med och planera någon annans stora dag gör ju att man nästan känner sig lite som en del av den dagen. Lyckobubbliga känslor smittar alltid. Om jag är glad att få vara en del av hela cirkusen? Gissa. Lagom tills jag får nästa dos av superlängtan efter att få vara en liiiten liten del av studentspektaklet, ja då är det dags för min lillasyster. Fast nu är det ju några år dit. 
 
Men ja. 2013. Detta blir ett bra år. Ett väldigt bra år.
 
Juni 2011, Silverfallen.

När helgens planer ändras

Nej den här helgen blev ju inte riktigt som planerat. Tanken var att få besök av en kompis, men icke - han blev sjuk. Så vi fick några dagar för oss själva istället.
 
Jag har fått alldeles för långa, men ack så sköna, sovmorgnar och Daniel har som vanligt startat ett mindre (kudd)krig här hemma varje morgon. Han vill alltid komma och "gosa" (han bara hittar på - egentligen är han inte det minsta gosig, utan bara busig) när jag väl vaknat, vilket normalt sett börjar med att han ska "hjälpa mig att vakna liiiite till" och slutar med att jag ligger på golvet alternativt står inrullad som en vårrulle i våra täcken och med kuddar lite överallt. Väldigt gosigt. Not. Han är alltid toknöjd med sig själv efteråt, ungefär som en treåring som just genomfört ett busigt hyss. Behöver jag nämna att jag ibland blir lite frustrerad? Tur är väl att man har ett (relativt) trevligt morgonhumör och tålamod som ändå är värt att nämnas. (Ja men så har jag ju fått stå ut med liknande påhitt hela min uppväxt, då jag har en synnerligen kreativ far som alltid funnit stort nöje i detta med att väcka morgontrötta människor - förslagsvis hans döttrar - på de mest irriterande och påhittiga sätt. Han är lite av en expert faktiskt.)
 
Jag hade även på plan att ge mannen storstryk i pingis nu i helgen.. Det gick sådär. Jag var inte riktigt så grym som jag först hade tänkt mig. Så, med ett småtacklat självförtroende får jag nog erkänna mig besegrad.
Det som faktiskt blev över förväntan nu i helgen är vädret. Fasligt skönt med sol och hela faderallan! Så himla fint och ett riktigt "vara ute-väder". Det tackar vi så hjärtligt för!
Vi har dessutom ätit så så gott nu i helgen! Fredagsmiddagen blev gudomlig och igår passade vi på att slänga ihop pizzor (haha - insåg nu att de faktiskt inte är så estetiskt vackra att se på, snarare motsatsen) som blev fantastiskt lyckade. Dessert har vi också sett till att unna oss, och oj så gott. 
 
Egentligen hade vi väl velat smocka i oss godis också, men se det gick inte. Vi har nu börjat ta tag i detta med sockerbovar och annat dåligt, även om vi inte har några direkt extrema regler. Träning har vi faktiskt börjat ta seriöst nu. Ja hör och häpna, jag går och gymmar. Kan ni tänka er!? Mig på gym. Galet - jag vet. Hur som helst. Godis har vi helt slutat köpa och nu är endast hemmagjorda kakor tillåtna (och då enbart på helger och i måttlig mängd). Fast dricka, det gick bara inte att skippa helt. Inte än. Så det är också tillåtet på helger. Det har vi alltså gottat oss med i helgen - nybakade muffins och rulltårta.
 
Nej nu ska jag återgå till Morden i Midsomer och soffhäng med min bättre hälft. Ja och någon muffin såklart. (Måste ju passa på att njuta av sista möjligheten att gotta oss nu på en vecka!)

Hanna!
Personligt
Personligt bloggar
Personligt
RSS 2.0