När det kommer till att hitta sig själv

Ja livet är minsann inte lätt alla gånger. Vi har våra kriser, som kan ta form på de mest fascinerande sätt, och det blir sällan precis som vi tänkte oss från början. Jag både arbetar nu och kommer ägna mitt framtida liv åt att arbeta med människor i den åldern där vi kanske har det som allra tuffast med att hitta oss själva - hur intressant är inte det!? Högstadiet. Ja. Jag har nog fortfarande inte riktigt fått ordning på mina egna känslor från den tiden. Den hade sina ljusa stunder, naturligtvis. Fast så fanns alltid den där delen som innebar att man började bli mycket mer medveten om världen runtikring, man var "tvungen" att börja prestera i skolan, man var tvungen att välja åt vilket håll man skulle rikta sin framtid, kroppen och huvudet utvecklades olika snabbt (man passade liksom inte in riktigt i bilden man hade av sig själv), hormonförändringar, mycket indirekt grupptryck påverkade gruppkonstellationerna, man var tvungen att läsa alla ämnen (även de som man avskydde), man hade roller att leva upp till och vuxna bestämde omedvetet roller utifrån hur man såg ut, om man var kille eller tjej och hur de förväntade sig att man skulle bete sig (förutfattade meningar kan man också kalla det om man vill). Samtidigt som man skulle leva upp till alla yttre, ofta omedvetna krav skulle man hinna utforska och hitta sig själv och sin identitet på vägen. Ja. Stora beslut och förändringar för att vara i den åldern. Enorma utmaningar. Allt på en gång. Här snackar vi multitasking i dess yttersta spets.
 
Detta var naturligtvis inte något jag reflekterade över på samma sätt då, när jag var mitt i det. Nej vilken tonåring gör det? Det enda jag märkte av då var den ökande stressen och att jag inte riktigt kände igen mig själv vissa dagar. Jag kunde bli galen på mitt eget humör; när jag var mindre kändes det som om jag alltid var glad (naturligtvis är så inte fallet egentligen, men principen stämmer), och sedan kom tiden när jag kunde bli ledsen eller arg av de mest ologiska och märkliga anledningarna. Och för omgivningen var det ju minst lika svårt att hantera. "Hoho!? Vart tog den glada, lilla ungen vägen?"
 
Det var inte som att jag hade någon egentlig kris. Inte då. Inte av det sorten att jag slog i dörrar och vrålade på mina föräldrar. Nä, jag blev nog mest tyst och tillbakadragen. Kanske surare också. Lite mer orkeslös. Inte så konstigt mer tanke på hur mycket energi som måste gått åt till att tygla alla inre känslostormar. Mina föräldrar önskade nog både en och två gånger att jag skulle skrika lite mer eller slå i en dörr - reagera på något sätt. Det värsta som finns är ju det likgiltiga. Jag antar att det helt enkelt inte "var jag" att göra mycket väsen utåt då.
 
Därefter kom gymnasiet. Jag "hamnade i" en roll där jag kunde vara mig själv och det kändes som om det mesta vände där. I efterhand har jag kunnat konstatera att det var nog då min "synliga identitetskris" tog form. En ganska trevlig och smärtfri sådan om jag får säga det själv. Kanske aningen pinsam såhär i efterhand, men det är mest så jag skrattar åt det; jag spökade ut mig till gud vet allt under olika "temadagar" som jag och världens finaste islänning hittade på. Vi var väldigt fasta vid åsikten att "det spelar ingen roll vad andra säger - vi gillar det och det är roligt". Med lite reflekterande nu så kan jag inse att det troligtvis var så jag fick agera ut en del av mitt identitetssökande. Ja. Som sagt ganska smärtfritt, bortsett från en och annan skrattkramp. Det kunde varit värre.
 

 
Gymnasiet var en så enormt rolig tid i mitt liv. Jag gjorde många (pinsamma) saker som jag absolut inte skulle göra om idag, men inget som jag kan säga att jag direkt ångrar. De är trots allt en stor anledning till att jag hittat mig själv så bra idag. Bortsett från tiden innan jag fyllde ~5 år vågar jag nog påstå att jag aldrig varit så harmonisk och trygg i mig själv som jag är idag. Idag tar jag dessutom upp kontakter från högstadiet (vilket för övrigt får mig att må fantastiskt bra och ofta bli väldigt varm i hjärtat), som jag önskar att jag skulle ha gjort redan då, och jag kan konstatera att människor och deras utveckling verkligen fasinerar mig. Vi är alla så otroligt olika, och hanterar saker på så totalt skilda sätt.
 
Förstår ni hur förmånligt det är att att sedan få arbeta med den åldern (som egentligen känns så fruktansvärt jobbig) som högstadiet innebär? När man tagit sig igenom allt det kämpiga och kan se det med andra ögon. Tänk vad mycket man kan ändra och hjälpa! Bara genom att finnas där och förstå. För inte är det en lätt sak att ta sig igenom allt ensam när man inte ens själv lyckas förstå vad som händer. Ja, tänk hur mycket man som lärare kan påverka åt både det negativa och positiva hållet. Mitt mål borde vara att göra högstadieåldern till den bästa tiden någonsin - alla borde få möjligheten att minimera yttre kraven och maximera tiden för att hitta sig själv. Välkommen du stora utmaning, det ska bli ett sant nöje att bli din kollega! 

Kommentarer

anonym

Postat 2013-03-15 20:10:40
Blogg: http://fortis.blogg.se

fin blogg! :)

saga Þ.L.

Postat 2013-03-16 00:03:28

Oj. oj. oj.. Men vad otroligt roligt vi hade, lite tur såhär i efterhand att vi inte genomförde alla de konstiga idéer vi hade, känns som jag har ett vagt minne av en bikini-dag.. men som sagt roligt hade vi i alla fall :D kram på dig! <3

Svar: Haha! Jaa det där bikini-temat har jag också vaga minnen ifrån. Jag är fasligt glad att vi insåg begränsningarna på den punkten. Minst sagt. Hua! :P Men allt det andra, som vi faktiskt genomförde, var galet roligt. Och nu är de minsann minnen att garva åt! ;) Kram finaste du, jag saknar dig vrålmycket! <3
Hanna

Anonym

Postat 2013-03-16 21:16:31

hej hanna du är en liten fjant fast jag gillar dig super mycket ändå och jag saknar dig bamse mycket kan du läsa vad det står när jag inte skriver några punkter eller frågetecken du får komma hem snart vill ju gosa lite med dig hejdå hanna panna
/ jag börjar inte på e och slutar med lise

Svar: Hej bästa lillasyster, det glädjer mig att kunna meddela att all min töntighet smittat av sig på dig - det ligger i familjen! ;) Oflyt. Fast så älskar jag dig också, trots det. :) Och så ses vi i påsk när ni kommer hem igen. Puss!
Hanna

» All reklam och spam raderas omedelbart!

» Alla foton på bloggen är tagna utav mig om inget annat anges. Det är absolut förbjudet att ta dessa bilder utan tillstånd!
© COPYRIGHT Hanna Edholm

» Var trevlig! Behandla andra som du själv önskar bli behandlad.


Kommentera inlägget här:

» Namn
» Mail (publiceras ej)
» Blogg

» Kommentar

Trackback
Hanna!
Personligt
Personligt bloggar
Personligt
RSS 2.0