Alltså. Vilken himlans fin födelsedag jag fick. Oj oj oj säger jag bara. Jag är en lyckans ost som hittat världens raraste man. Jag har, till min stora förskräckelse, insett att födelsedagar inte känns lika viktiga längre. Det som alltid varit årets höjdpunkt har helt enkelt blivit "en ganska vanlig dag". Hur tråkigt låter inte det!? Ja, i ärlighetens namn tänkte jag knappt på att det snart var min födelsedag förens kvällen innan, när jag kollade kalendern och blev lite förvånad över hur snabbt tiden gått. Hur som helst, Daniel lät inte dagen passera obemärkt förbi precis. Han kom in med frukost på sängen, skönsång (jaja, det kanske var en liten överdrift.. men sång åtminstone) och fina paket. Medan jag fick sovmorgon gjorde han en löjligt avancerad (för att vara ett bakverk) men snuskigt god tårta till mig, som vi sedan gick loss på. Och så fick jag några tjog pussar också. ♥

 

Jag blir så väldigt lycklig och varm i hjärtat när jag tänker på vårt bröllop. Allt med bröllopet. Veckan innan när vi satt uppe dygnet runt och pysslade för att få ihop allt och hinna klart, fotograferingen, nervositeten, vigseln, middagen, festen, alla överraskningar, bröllopsnatten, fikat och presentöppningen, bröllopsresan.. Åh! Ja, att gifta sig är verkligen speciellt. Jag är så oändligt glad att vi valde att gifta oss med alla nära och kära runt oss. Delad glädje är dubbel glädje. Allt var så fint, och de blev verkligen extra fint när alla de bästa fanns med och delade dagen med oss (och då även de som inte var där rent fysiskt, men som fanns i tanken). Ja, att gifta mig med finaste mannen någonsin är det roligaste jag gjort och det absolut bästa som hänt mig. Jag kommer leva på det.. ja resten av mitt liv helt enkelt!

 

Ett val som vi i efterhand är så nöjda med var att boka in tid hos någon som fixade min och min tärnas håruppsättningar och make-up till bröllopet. Ett tag hade vi funderingar på att sköta åtminstone smink på egen hand, men det var så otroligt skönt att lämna över ansvaret på någon annan! Det kan jag varmt rekommendera. Vi slapp panikstressen och hann både dricka te och skratta medan vi blev iordningfixade (hos Sandra på erika.K), vilket i sanning behövdes för att lugna pirriga nerver. Stress fick vi tillräckligt av ändå under dagen. Ett annat plus med att lämna över ansvaret till någon som kan sin sak var självfallet att det blev "som man tänkte sig", och inget behövdes göras om för att se bra ut (=tidseffektivt). Dessutom var det ett väldigt mysigt och trevligt sätt att börja dagen på.

Jag har ju helt glömt berätta. Ja, i mitten på förra veckan fick vi hem en tidning i brevlådan och på sista sidan fanns vi allt med. Annonsen blev inte alls som vi hade beställt den, men det gick ju bra så här också. Så nu har ytterligare en sak fått ta plats i vår redan alltför fullproppade "bröllopslåda". 

 

♥

Både jag och Daniel lyckades åka på någon dundersjuka. Daniel, som har jordens bästa immunförsvar och aldrig blir sjuk i vanliga fall, låg till och med hemma. Oturligt nog brukar det innebära att jag, som har aningen sämre immunförsvar, ligger mer eller mindre döende i soffan bredvid honom. Denna gång var tyvärr inget undantag. Vi var tvungna att hämta upp saker (som blev kvarglömda eller lämnade efter bröllopet) i Skövde nu i helgen, så inte hann vi vila så mycket som vi naturligtvis borde ha gjort heller. Sådant straffar sig alltid. Nu har jag en hosta from hell, en röst som är allt annat än pålitlig och en "halv feber" som kommer och går. Ajjabajja Hanna!

 

 

Jag hade på plan att läsa ikapp en del kurslitteratur nu i helgen, men icke. Haha! Det går aldrig som man planerar. Men what to do liksom!? Nu har jag allt gottigt kvar till veckan. Ja, plus att jag nu har ytterligare en bok och en artikel att läsa för den här veckan. Det känns som en spännande uppgift att hinna med allt. Nu har jag även fått lite förfrågningar om fler vikariat framöver. Ett evigt pussel att få ihop allt, men en rolig utmaning i sig. Disciplin är nyckelordet. (Vilket inte är min starkaste sida när jag är sjuk, det måste jag erkänna.) Nu ska jag komma igång med arbetet och se till att ta mig igenom minst en bok innan det är sängdags. Wish me luck!

Den människa som uppfann kameran är ju bara så underbar. Vad hade man gjort utan alla bilder? Glömt. Ja, åtminstone jag. Alla små detaljer glömmer man snabbt bort. Ändå är det ju ofta detaljerna som gör saker extra speciella. Det är en sådan lycka att få hem bilder och "återuppleva" allt. Få se alla detaljer just. Bara för att det gör mig så glad. Och på tal om glad - jag kan inte låta bli att bli fnissig när jag kollar igenom bilderna från fotograferingen. Två seriösa personer, två mindre seriösa personer. Ett genomgående tema. Jag tror ni själva kan lista ut vem som representerar vad.

Som de flesta antagligen förstod så missade jag, i och med vår bröllopsresa, de första dagarna av nollningen på skolan. Lite tråkigt att ha missat ja, men å andra sidan känns det inte som något omöjligt att ta igen. Människor att umgås med finns det i sanning gott om här. I lördags var jag med på första "nollningsgrejen", vilket var en övningssittning. Då hann jag åtminstone få en ordentlig överblick över allt, och jag fick en hel del information sköljt över mig. Mycket att ta in ja, men så är det ju bara en gång i livet så. Då överlever man. Sedan var det ju helt klart lite skönt att ha något som alla var lika osäkra på som min 'första' grej. Då känner man ju sig inte riktigt lika korkad och efter..

Nu till helgen har vi vår andra sittning. Dock är det en seriöst sådan. Eller ja, seriöst var kanske fel ord. Det är trots allt en sittning med 'superskurk-tema'. Hur seriöst kan det vara? Men det ska bli skoj. Om ni har tips på lämpliga (kvinnliga) superskurkar att klä ut sig till så är alla förslag välkomna - bra liksom dåliga.

 

Jag såg att det kommit in lite frågor kring ringarna. Ja, framförallt kring ringen. Alltid skoj med frågor, även om det är lite tråkigare när man inte kan ge tillfredställande svar. Jag ska ändå göra så gott jag kan. Hur de ser ut, ja det ser ni ju på bilderna. Förlovningsringarna är i rödguld och kommer från Schalins. Vigselringen har min man valt och köpt helt på egen hand. Vad beträffar inskriptionerna så är vi så traditionella att vi har varandras namn och, självfallet, datumen i ringarna. (Och ja, Daniel har två datum i sin ring.) Mer spännande än så är det faktiskt inte. Har ni fler frågor får ni såklart hojta till!

 

Ja, ni som läser bloggen vet att jag berättade om ett framträdande, under bröllopsmiddagen, som berörde mig extra mycket. Detta är fortfarande en av mina favoritvideos från hela bröllopet. Åh, kan titta hur många gånger som helst utan att tröttna. Blir sådär fantastiskt varm i hjärtat varje gång. Detta, ja det är kärlek det! Tack för att ni överraskade oss. Tack för att ni framförde ett väldigt fint nummer. Tack för att ni är så underbara. ♥

 

 

Bilder, bilder, bilder.. Ja vi kommer drunkna i bröllopsbilder! Men hur mysigt är det inte? Åh! Blir alldeles lycklig och varm i hela kroppen. MEN vad svårt det är att välja! Jisses. Vad ska man visa, vad ska man spara, vilka ska hamna på väggen, vilken ska vara till bröllopsannons och vilket foto ska få pryda tackkorten.. (Ja naturligtvis hålls alla dessa kandidater hemliga än så länge.) Skönt är det att vi har många fina kort att välja mellan. Jag skulle antagligen kunna fylla runt 30 fotoalbum med alla bröllopsbilder. Just nu känns det åtminstone så.

Ja, många av er är tydligen nyfikna på hur vår bröllopsdag blev så, here it goes. (Ni får ta det för vad det är. Ord räcker aldrig ens hälften så långt som verkligheten gör..) Om det inte är solklart ännu så börjar vi med datumet. Jag och min prins gifte oss den 25 augusti 2012, en dag som enligt alla tidigare väderleksprognoser verkat bli en regnig dag. Vi hade sett framför oss fina, romantiska bröllopsfotografier i utomhusmiljöer, men fick börja vänja oss vid tanken på att "bara" få inomhusporträtt ifrån kyrkan. Vi hade tänkt oss riskastning i solsken, en nercabbad bil och välkomstmingel utomhus, meeen fick helt enkelt börja "planera om" och se det fina med regn och att faktiskt vara inomhus. Vi ville trots allt ha regn på kvällen, för annars skulle festlokalen bli så fruktansvärt varm. Och några regndroppar i brudkronan ska man ju, som ni alla vet, ha för ett lyckligt äktenskap. Aningen tråkigt ja, men å andra sidan tänkte vi att man nog inte brydde sig så värst mycket om vädret på sin bröllopsdag.

 

Så, dagen kom. Jag och min tärna låg kvar för länge i sängen (liksom alla andra dagar) och fick sedan skynda oss iväg till frisören. Vanlig bröllopsyra och toknervositet, över allt och inget, fanns naturligtvis med oss. Jag ojade mig över det mesta - klänningen, skoskav, snubbel på släpet, att håret inte skulle sitta uppe hela dagen, att blommorna inte skulle vara fina, att mascaran var fruktansvärd, att Daniel helt plötsligt inte skulle tycka att jag var fin (vilket var den mest löjliga tanken av dem alla).. ja ni fattar. Allt krisade, naturligtvis. Lika självklart som att allt i min värld skulle krisa var att Lovisa skulle vara där som min extremt fina tärna och bästaste bästa vän och lugna mig. Smink och hår hamnade till sist på plats, brudnerverna var tillfälligt lugnade, fotograferna var på plats, fotografier från allt pyssel togs, blommor och buketter hämtades ut, lokalen dekorerades, ja vi hann till och med byta om till rätt klädsel.. Hur bra var vi inte liksom? In med klänning, släp, buketter, fotografer och en barfotad tärna till chaffuör i bilen och sedan bar det av mot kyrkan. Eller ja, med undantag för ett stopp på vägen när vi insåg att vi ingen frukost hade fått i oss. Ja, in på ICA försvann våra fotografer och ut kom de med sallad och mackor. Vilka änglar!

 

Jag åt sallad och hade fullt fokus på att inte tappa cesar-gojs på klänningen medan Lovisa fokuserade på att inte köra i diket. Allt gick kalas och gissa vad, vid det laget fanns även solen med oss uppe på himlen. Inte en droppe regn hade vi skymtat och vi vågade knappt tro att vi, just vi, skulle ha sådan enorm tur. Men jodå, solen stannade och vi fick våra fotografier tagna utomhus. Våra toastmadames kom, några snyft här och där hördes, alla bitar föll på plats. Vi mötte pappa (som senare skulle lämna över mig) och jag och Lovisa spenderade den sista stunden innan vigseln med att tokfnittra och må illa om vart annat. Haha! Att man blir så nervös, det hade jag nog inte riktigt räknat med. Sådär pirrigt supernervös, och med minst tre miljoner fjärliar i magen. Vi ställde upp oss, Lovisa piffade till mig det sista och jag henne. Klockorna ringde i vad som kändes som sju evigheter och musiken började. Resten behöver jag nog inte gå igenom. Men allt var så fint, vår vackra solist och fina körsångare sjöng helt fantastiskt och det var helt magiskt. Jag bannade mig själv för att jag tabbat mig så och inte tagit med näsduk(ar), medan jag snörvlade och lyckosnyftade så högt att ingen i kyrkan någonsin skulle kunnat missa det. Vi lovade varandra evig trohet och kärlek, mitt finger fick prydas med världens vackraste diamantring och vi tågade sedan barnsligt lyckliga ut ur kyrkan.

 

Hurrande, riskastning och grattis-kramar följde. Solen sken fortfarande när vi klev ut, men minuterna senare visade sig tre moln på himlen. Några (knappt ens märkbara) regndroppar i brudkronan och sedan sken solen igen. Ibland har man bara löjligt mycket tur. Jag tyckte ändå att det var ett fint tecken. Ett motorstopp (haha!) senare var även bilen på rull och iväg vi for. Saftpaus hos min fina farmor för mer energi, och så fick jag ett alldeles underbart halsband i gåva dessutom. Ett hängsmycke i guld som min farmor fick på sin bröllopsdag. (Tidigare hade halsbandet tillhört min farmors farmor, så smycket i sig är över hundra år.) Oj så glad jag blev! Åter igen tårögda satte vi oss i den lilla röda bilen och begav oss mot festen. Vi tog omvägen förbi svärföräldrarnas hus för att hämta upp/lämna lite saker, och självfallet råkade jag ta fel kasse och lämnade istället min extraklänning och extraskorna i huset. Hur typiskt mig är inte det!?

 

Vi anlände till festen medan solen sken och alla hade tagit sina drinkar utomhus. Vi fick höra ett fantastiskt roligt välkomsttal och tog en stund senare plats vid honnörsbordet. Min tärnas mamma la upp en otroligt fin förrätt och därefter gick det mesta som smort. 7 minuter in på middagen petade min pappa på mig och pekade ut genom fönstret, där regnet vräkte ner. Det är så enormt mycket tur att jag inte kan annat än skratta åt det. ALLT blev som vi hade hoppats. Bättre än vad vi hade hoppats. Vi fick höra väldigt fina tal och hade dessutom gäster som uppträdde med gitarrspel och sång. Längs mina kinder rann tårar stora som luftballonger när min underbara lillasyster och hennes fina vän uppträdde. Min fina lillasyster skulle aldrig någonsin, under några andra omständigheter, komma på tanken att sjunga offentligt.. Men på vårt bröllop sjöng hon. Och väldigt fint dessutom. Åh, så stolt och rörd storasyster.. Ja, och Daniel var inte långt ifrån tårar han heller. Resten av kvällen skrattade vi åt roliga, påhittiga telegram och skojiga lekar.

 

Efter maten visade jag och min nyblivna make upp en synneligen bristfällig och oförberedd brudvals. Som för övrigt inte ens var en vals. Men vad gör väl det, vi var glada, nöjda och höga på kärlek ändå. Vi fick oförtjänt mycket beröm för dansen och blev ännu lite gladare. Vi valsade vidare med andra danspartners, minglade runt och pratade med gäster. (Varför känns det som om man pratade med tvåhundra olika personer, och ändå som om man missat hälften av gästerna?) Vi skar i en fantastiskt fin, fyra våningar hög, bröllopstårta medan vi log mot alla kameror och åt oss tjocka på gottigheter.

 

Ja det blev helt enkelt en fantastiskt fin dag och så oändligt mycket mer än vi någonsin kunnat begära eller ens hoppas på. För er som undrar vad som hände med vädret kan jag meddela att det slutade regna lagom tills gästerna började vilja gå ut och ta frisk luft. Ja, ni hör ju själva vilken enorm tur vi hade. Sådär oförskämt mycket tur. Sådan där tur som bara vi har ibland. Fast så vill jag ju gärna tro lite på ödet också. ♥