Ja, många av er är tydligen nyfikna på hur vår bröllopsdag blev så, here it goes. (Ni får ta det för vad det är. Ord räcker aldrig ens hälften så långt som verkligheten gör..) Om det inte är solklart ännu så börjar vi med datumet. Jag och min prins gifte oss den 25 augusti 2012, en dag som enligt alla tidigare väderleksprognoser verkat bli en regnig dag. Vi hade sett framför oss fina, romantiska bröllopsfotografier i utomhusmiljöer, men fick börja vänja oss vid tanken på att "bara" få inomhusporträtt ifrån kyrkan. Vi hade tänkt oss riskastning i solsken, en nercabbad bil och välkomstmingel utomhus, meeen fick helt enkelt börja "planera om" och se det fina med regn och att faktiskt vara inomhus. Vi ville trots allt ha regn på kvällen, för annars skulle festlokalen bli så fruktansvärt varm. Och några regndroppar i brudkronan ska man ju, som ni alla vet, ha för ett lyckligt äktenskap. Aningen tråkigt ja, men å andra sidan tänkte vi att man nog inte brydde sig så värst mycket om vädret på sin bröllopsdag.

 

Så, dagen kom. Jag och min tärna låg kvar för länge i sängen (liksom alla andra dagar) och fick sedan skynda oss iväg till frisören. Vanlig bröllopsyra och toknervositet, över allt och inget, fanns naturligtvis med oss. Jag ojade mig över det mesta - klänningen, skoskav, snubbel på släpet, att håret inte skulle sitta uppe hela dagen, att blommorna inte skulle vara fina, att mascaran var fruktansvärd, att Daniel helt plötsligt inte skulle tycka att jag var fin (vilket var den mest löjliga tanken av dem alla).. ja ni fattar. Allt krisade, naturligtvis. Lika självklart som att allt i min värld skulle krisa var att Lovisa skulle vara där som min extremt fina tärna och bästaste bästa vän och lugna mig. Smink och hår hamnade till sist på plats, brudnerverna var tillfälligt lugnade, fotograferna var på plats, fotografier från allt pyssel togs, blommor och buketter hämtades ut, lokalen dekorerades, ja vi hann till och med byta om till rätt klädsel.. Hur bra var vi inte liksom? In med klänning, släp, buketter, fotografer och en barfotad tärna till chaffuör i bilen och sedan bar det av mot kyrkan. Eller ja, med undantag för ett stopp på vägen när vi insåg att vi ingen frukost hade fått i oss. Ja, in på ICA försvann våra fotografer och ut kom de med sallad och mackor. Vilka änglar!

 

Jag åt sallad och hade fullt fokus på att inte tappa cesar-gojs på klänningen medan Lovisa fokuserade på att inte köra i diket. Allt gick kalas och gissa vad, vid det laget fanns även solen med oss uppe på himlen. Inte en droppe regn hade vi skymtat och vi vågade knappt tro att vi, just vi, skulle ha sådan enorm tur. Men jodå, solen stannade och vi fick våra fotografier tagna utomhus. Våra toastmadames kom, några snyft här och där hördes, alla bitar föll på plats. Vi mötte pappa (som senare skulle lämna över mig) och jag och Lovisa spenderade den sista stunden innan vigseln med att tokfnittra och må illa om vart annat. Haha! Att man blir så nervös, det hade jag nog inte riktigt räknat med. Sådär pirrigt supernervös, och med minst tre miljoner fjärliar i magen. Vi ställde upp oss, Lovisa piffade till mig det sista och jag henne. Klockorna ringde i vad som kändes som sju evigheter och musiken började. Resten behöver jag nog inte gå igenom. Men allt var så fint, vår vackra solist och fina körsångare sjöng helt fantastiskt och det var helt magiskt. Jag bannade mig själv för att jag tabbat mig så och inte tagit med näsduk(ar), medan jag snörvlade och lyckosnyftade så högt att ingen i kyrkan någonsin skulle kunnat missa det. Vi lovade varandra evig trohet och kärlek, mitt finger fick prydas med världens vackraste diamantring och vi tågade sedan barnsligt lyckliga ut ur kyrkan.

 

Hurrande, riskastning och grattis-kramar följde. Solen sken fortfarande när vi klev ut, men minuterna senare visade sig tre moln på himlen. Några (knappt ens märkbara) regndroppar i brudkronan och sedan sken solen igen. Ibland har man bara löjligt mycket tur. Jag tyckte ändå att det var ett fint tecken. Ett motorstopp (haha!) senare var även bilen på rull och iväg vi for. Saftpaus hos min fina farmor för mer energi, och så fick jag ett alldeles underbart halsband i gåva dessutom. Ett hängsmycke i guld som min farmor fick på sin bröllopsdag. (Tidigare hade halsbandet tillhört min farmors farmor, så smycket i sig är över hundra år.) Oj så glad jag blev! Åter igen tårögda satte vi oss i den lilla röda bilen och begav oss mot festen. Vi tog omvägen förbi svärföräldrarnas hus för att hämta upp/lämna lite saker, och självfallet råkade jag ta fel kasse och lämnade istället min extraklänning och extraskorna i huset. Hur typiskt mig är inte det!?

 

Vi anlände till festen medan solen sken och alla hade tagit sina drinkar utomhus. Vi fick höra ett fantastiskt roligt välkomsttal och tog en stund senare plats vid honnörsbordet. Min tärnas mamma la upp en otroligt fin förrätt och därefter gick det mesta som smort. 7 minuter in på middagen petade min pappa på mig och pekade ut genom fönstret, där regnet vräkte ner. Det är så enormt mycket tur att jag inte kan annat än skratta åt det. ALLT blev som vi hade hoppats. Bättre än vad vi hade hoppats. Vi fick höra väldigt fina tal och hade dessutom gäster som uppträdde med gitarrspel och sång. Längs mina kinder rann tårar stora som luftballonger när min underbara lillasyster och hennes fina vän uppträdde. Min fina lillasyster skulle aldrig någonsin, under några andra omständigheter, komma på tanken att sjunga offentligt.. Men på vårt bröllop sjöng hon. Och väldigt fint dessutom. Åh, så stolt och rörd storasyster.. Ja, och Daniel var inte långt ifrån tårar han heller. Resten av kvällen skrattade vi åt roliga, påhittiga telegram och skojiga lekar.

 

Efter maten visade jag och min nyblivna make upp en synneligen bristfällig och oförberedd brudvals. Som för övrigt inte ens var en vals. Men vad gör väl det, vi var glada, nöjda och höga på kärlek ändå. Vi fick oförtjänt mycket beröm för dansen och blev ännu lite gladare. Vi valsade vidare med andra danspartners, minglade runt och pratade med gäster. (Varför känns det som om man pratade med tvåhundra olika personer, och ändå som om man missat hälften av gästerna?) Vi skar i en fantastiskt fin, fyra våningar hög, bröllopstårta medan vi log mot alla kameror och åt oss tjocka på gottigheter.

 

Ja det blev helt enkelt en fantastiskt fin dag och så oändligt mycket mer än vi någonsin kunnat begära eller ens hoppas på. För er som undrar vad som hände med vädret kan jag meddela att det slutade regna lagom tills gästerna började vilja gå ut och ta frisk luft. Ja, ni hör ju själva vilken enorm tur vi hade. Sådär oförskämt mycket tur. Sådan där tur som bara vi har ibland. Fast så vill jag ju gärna tro lite på ödet också. ♥