Ja han är verkligen det finaste jag vet, den där mannen. Han gör mina dagar så väldigt vackra, och mig så väldigt lycklig. Och kanske är det därför jag älskar honom till månen och tillbaka, just för alla småsituationer i vardagen. ♥

 

Varje kväll lägger han armarna om mig, drar mig nära, snoffsar in sig min nacke och berättar hur mycket han älskar mig. Varje kväll. Det spelar ingen roll om jag är vaken eller sover, han ligger ändå där bredvid mig och viskar fina saker i mitt öra innan han somnar. Varje morgon ger han mig fler pussar och kramar än jag kunnat önska och han missar aldrig en hejdå-puss ifall han åker tidigare än mig. Aldrig. Han missar bussen och kommer sent till skolan före han prioriterar bort att pussa mig i pannan, säga hejdå och berätta hur fin jag är - även om jag så ligger och sover. Varje gång vi ska se film drar han mig nära, stryker mig över håret och masserar min nacke, trots att han vet att jag då somnar av avslappning efter halva filmen och vi måste se om den igen. Han ställer alltid alarm åt mig, eftersom han vet att jag glömmer sånt, och småsaker som jag tänkt på men inte hunnit med fixar han ofta innan jag sagt något. Hur mycket han än har att göra så ser han alltid till att vi får tid för varandra. Tid att bara vara vi. När jag diskar eller lagar mat smyger han fram, lyfter upp mig och snurrar runt några varv - bara för att få pussas lite extra. Och han får mig att skratta. Varje dag. Vi har alltid så extremt roligt.

 

Nog gör han mig även irriterad ibland. Absolut. Som att han alltid lämnar svettiga träningskläder i en hög på golvet i hallen. Eller som att han alltid glömmer kontorslampan påslagen så någon annan får släcka den. Eller att han är ganska usel på det där med planering, medan jag vill planera allt. Han puschar mig alltid lite för långt när det kommer till träning, bara för att han vet att jag egentligen klarar mer - men då brister såklart mitt tålamod. Och han är inte mycket för det där med städning - han gör det "frivilligt", men fuskar gärna med både det ena och det andra. Och det där med överraskningar. Han avslöjar sig ofta med att han HAR en överraskning, och sedan får jag (som älskar överraskningar men fullkomligen avskyr att vänta på dem) vara småfrustrerad och vänta i flera månader.

 

Frustrerad gör han mig, ja. Men när han inte är hemma saknar jag att snubbla över den där högen med svettiga kläder, saknar att behöva trassla för att rädda situationen med någon av hans dubbelbokningar och saknar att få klaga lite över att han överdriver kraven på mina träningsprestationer. Framförallt saknar jag att få ha honom nära, få fläta in mina fingrar i hans och höra honom säga "jag älskar dig så väldigt väldigt mycket Hanna" innan jag somnar, saknar att få vakna till ett sömningt "älskling alarmet ringer, vill du gå upp nu eller ska jag klicka på snooze?" (fast vi båda redan vet vad svaret är) och sedan rulla in i hans varma famn, saknar att få sitta och prata så länge att vi glömmer bort tiden och saknar att få berätta hur mycket han betyder för mig.

 

Jag antar att det är det som är det fina med att verkligen älska en annan människa. Man älskar alla sidor hos personen - bra som dåliga. Även de irriterande delarna blir en ganska fin del av vardagen och något som man inte vill vara utan. Och som jag älskar honom. Ja. Så mycket kärlek att det nästan inte får plats i hjärtat. Han är verkligen min klippa när det blir blåsigt och jag skulle inte vilja ändra en endaste liten del av oss. ♥