Historien om oss

Ja historien om hur jag och min äkta hälft faktiskt träffades, och hur det "blev vi", kan naturligtvis berättas på många olika sätt. Därför väljer jag aningen annorlunda variant. I samband med vårt bröllop fick vi väldigt många fina telegram, och några stack ut lite extra. Så tillåt mig nu presentera - vår historia sett genom en annan persons ögon och uppläst av vår ena toastmadame under bröllopsmiddagen.
 
 
Jag måste bara tacka Erik Löfnertz ännu en gång för detta otroliga fina telegram - vi är så så glada för det!
 
Ja och sedan dagen då vi blev ett par har det alltid varit vi. Det har aldrig funnits några egentliga tvivel om ifall midsommar, nyår eller jul skulle firas ihop eller åtskilda och om släktträffar var för oss båda. Det har alltid känts så naturligt att vi hört ihop. Om det sedan var givet att det skulle vara vi för all framtid? Nej inte direkt. Nog för att allt kändes bra tillsammans med honom, att jag var kärlekslullig och hade "bomull i öronen" första tiden - absolut - men personligen måste jag nog anse mig ha lärt känna en människa ganska väl innan jag verkligen kan älska denne helhjärtat. Det där men "kärlek vid första ögonkastet" är inte riktigt min grej. 
 
Vi skrattar fortfarande gott åt minnet från första julen vi firade tillsammans. Ja oj. Vi hade bara varit tillsammans i 3 månader och under granen låg ett litet, fyrkantigt paket. Inget konstigt med det tänker ni. Och nej det var det ju såklart inte. Men så började jag öppna paketet och insåg att det var en smyckesask, "lagom stor" för en ring. I efterhand kan jag ju konstatera vad sannolikheten för det hade varit - Daniel skulle aldrig fått för sig att fria på julafton, genom att ge ringen i ett inslaget paket, mitt bland all min släkt och dessutom endast 3 månader efter att vi "officiellt blev ett par". Men just då blev jag så panikstressad att jag hade 5 miljoner knasiga tankar som snurrade i huvudet. Jag var ju fortfarande tokförälskad i honom så min första tanke var i stil med "hur ska jag lyckas gömma paketet så ingen ser, och sedan förklara för D att jag är kär i honom - men inte riktigt SÅ kär. Inte än på ett bra tag." Haha! Ja. Sedan visade det sig vara ett himla fint silverhalsband med våra namn ingraverade, så då kunde jag ju andas ut igen.
 
Fast senare växte vi ihop mer och så fick jag min fina ring på fingret trots allt. Ytterligare 1,5 år efter det fick jag min andra ring på fingret, och jag kunde verkligen inte ha varit lyckligare. Så. Var det förutbestämt från början? Nej knappast. Blev det som vi hade trott när vi först träffades? Definitivt inte. Var det ändå meningen att vi skulle bli just vi? Jo, nog tror jag allt det. Och om vi är lyckliga för den vägen vi hamnade på? Absolut - det är utan tvekan det bästa som hänt oss! ♥

Kommentarer

Madde

Postat 2013-02-11 19:48:07
Blogg: http://www.mittliviibitar.blogg.se

Jo verkligen, men det känns lite tungt nu även fast jag vet att det även var bäst så. Någon gång kommer även jag hitta den rätta :) kram på dig!

Josefine

Postat 2013-02-11 20:58:27

Så härligt att läsa, ni är så fina ihop! Kram!

Svar: Åh du är alltid så fin du! Vad glad jag blir :) Stor kram!
Hanna

vibeke

Postat 2013-02-11 21:26:50
Blogg: http://vibekeopeter.blogspot.com

Tack =) Ja vist blir man speciellt lycklig & glad =) Måste säga ni var otroligt fina <3

Svar: Ja definitivt :) Tack snälla!
Hanna

basebollivet.blogg.se

Postat 2013-02-12 04:13:47
Blogg: http://basebollivet.blogg.se/

Men åh vad fint!! :)

Svar: Åh vad jag glad blir :) (eller vad säger man - "tack" låter ju helfel såhär!?)
Hanna

basebollivet.blogg.se

Postat 2013-02-12 13:11:30
Blogg: http://basebollivet.blogg.se/

Tack funkar väl bra? "Tack för att du ser och hör att vi och vår kärlek är the real deal". Eller? Jag vet inte heller. Men det är bra att du blir glad. Din video gjorde mig glad. Long live love.

Svar: Jo, du har ju så rätt. Så tack! ;) Och alla dina fina kommentarer gör mig glad minsann :)
Hanna

Maria

Postat 2013-02-12 15:50:25

Vad roligt att läsa, det är så himla spännande att höra hur olika par blev tillsammans tycker jag, alla är unika på sitt sätt =)! Riktigt bra skrivet med rim i telegrammet!

Svar: Åh så roligt att höra! :) Ja men visst är det något speciellt med det där - alla har sin egen story. Jag vet inte riktigt varför det fascinerar så men, nog är det spännande att höra just hur folk träffades ;) (Jag är ju lite nyfiken på hur NI träffades!) Ja, han är allt bra duktig den där pojken - en minst sagt glad överraskning under bröllopet :)
Hanna

Maria

Postat 2013-02-13 12:34:30

Haha jag vet inte heller exakt Vad det är, men kanske det där att det faktiskt finns så många olika sätt och historier, och vissa lite mer spektakulära än andra =) Jag och min fästman träffades genom att en gemensam kompis tyckte att vi var så otroligt lika till sättet och att han visste att båda ville hitta kärleken. Så för sex år sedan, när jag gick i tvåan på gymnasiet, gav kompisen msn-adressen till mig och sa: "Skriv om du vill, jag har visat bilder på dig och berättat om dig och han är intresserad!" Jag var Väldigt skeptisk först och otroligt nervös. Men jag tog steget, och efter några veckors skrivande träffades vi och kompisen hade rätt: Vi klaffade helt och hållet <3

Svar: Jo du har nog en poäng där ja :) Nä men se där! Ja man kan ju inte säga annat än att den där kompisen kände er väl med andra ord ;) Himla mysigt - nu blir jag sådär glad inombords! Misstänker att ni inte gick samma gymnasie?
Hanna

Maria

Postat 2013-02-14 15:12:01

Haha egentligen kände han väl inte mig så bra, men vi gick i samma klass. Min fästman var en av hans närmsta dock =) Nej, vi gick på grannskolorna. Så du kan tro att det blev många småtrippar över på lunchrasterna i början, sååå pirrigt, för att se om jag såg honom xD Men du och din man gick på samma sen? Eller bara samma utbildning? =)

Svar: Ahaa, då förstår jag. Ja du det kan jag tänka mig - spaningsturer på lunchrasterna låter minst sagt spännande! ;) Yes, jag och mannen gick på samma skola och samma linje, men han är ett år äldre. Så vi hade mer rast-spaning i korridorerna ;) Inte riktigt lika spännande. Haha!
Hanna

Joss

Postat 2013-02-22 08:32:45
Blogg: http://rockadinhalsa.se

Det är helt otroligt hur hon vågar prata så länge!
Jag skulle aldrig vågat dra värsta talet- tror jag.

Kanske är så avslappnat om det är de allra närmsta.
Snitsigt var det iallafall, måste gjort en stor del av bröllopet att få så fint/roligt tal :)
Jag har nog aldrig berättat hur jag & killen träffades, mest för ingen frågat ;) :)

Önskar dig all lycka :) verkar som du funnit din karl. varför skulle det annars hända i så tidig ålder om det inte bara var rätt från början.

/ J

» All reklam och spam raderas omedelbart!

» Alla foton på bloggen är tagna utav mig om inget annat anges. Det är absolut förbjudet att ta dessa bilder utan tillstånd!
© COPYRIGHT Hanna Edholm

» Var trevlig! Behandla andra som du själv önskar bli behandlad.


Kommentera inlägget här:

» Namn
» Mail (publiceras ej)
» Blogg

» Kommentar

Trackback
Hanna!
Personligt
Personligt bloggar
Personligt
RSS 2.0