Historien om oss
Ja historien om hur jag och min äkta hälft faktiskt träffades, och hur det "blev vi", kan naturligtvis berättas på många olika sätt. Därför väljer jag aningen annorlunda variant. I samband med vårt bröllop fick vi väldigt många fina telegram, och några stack ut lite extra. Så tillåt mig nu presentera - vår historia sett genom en annan persons ögon och uppläst av vår ena toastmadame under bröllopsmiddagen.
Jag måste bara tacka Erik Löfnertz ännu en gång för detta otroliga fina telegram - vi är så så glada för det!
Ja och sedan dagen då vi blev ett par har det alltid varit vi. Det har aldrig funnits några egentliga tvivel om ifall midsommar, nyår eller jul skulle firas ihop eller åtskilda och om släktträffar var för oss båda. Det har alltid känts så naturligt att vi hört ihop. Om det sedan var givet att det skulle vara vi för all framtid? Nej inte direkt. Nog för att allt kändes bra tillsammans med honom, att jag var kärlekslullig och hade "bomull i öronen" första tiden - absolut - men personligen måste jag nog anse mig ha lärt känna en människa ganska väl innan jag verkligen kan älska denne helhjärtat. Det där men "kärlek vid första ögonkastet" är inte riktigt min grej.
Vi skrattar fortfarande gott åt minnet från första julen vi firade tillsammans. Ja oj. Vi hade bara varit tillsammans i 3 månader och under granen låg ett litet, fyrkantigt paket. Inget konstigt med det tänker ni. Och nej det var det ju såklart inte. Men så började jag öppna paketet och insåg att det var en smyckesask, "lagom stor" för en ring. I efterhand kan jag ju konstatera vad sannolikheten för det hade varit - Daniel skulle aldrig fått för sig att fria på julafton, genom att ge ringen i ett inslaget paket, mitt bland all min släkt och dessutom endast 3 månader efter att vi "officiellt blev ett par". Men just då blev jag så panikstressad att jag hade 5 miljoner knasiga tankar som snurrade i huvudet. Jag var ju fortfarande tokförälskad i honom så min första tanke var i stil med "hur ska jag lyckas gömma paketet så ingen ser, och sedan förklara för D att jag är kär i honom - men inte riktigt SÅ kär. Inte än på ett bra tag." Haha! Ja. Sedan visade det sig vara ett himla fint silverhalsband med våra namn ingraverade, så då kunde jag ju andas ut igen.
Fast senare växte vi ihop mer och så fick jag min fina ring på fingret trots allt. Ytterligare 1,5 år efter det fick jag min andra ring på fingret, och jag kunde verkligen inte ha varit lyckligare. Så. Var det förutbestämt från början? Nej knappast. Blev det som vi hade trott när vi först träffades? Definitivt inte. Var det ändå meningen att vi skulle bli just vi? Jo, nog tror jag allt det. Och om vi är lyckliga för den vägen vi hamnade på? Absolut - det är utan tvekan det bästa som hänt oss! ♥
Kommentarer
Josefine
vibeke
basebollivet.blogg.se
basebollivet.blogg.se
Maria
Maria
Maria
Joss
» All reklam och spam raderas omedelbart!
» Alla foton på bloggen är tagna utav mig om inget annat anges. Det är absolut förbjudet att ta dessa bilder utan tillstånd!
© COPYRIGHT Hanna Edholm
» Var trevlig! Behandla andra som du själv önskar bli behandlad.
Trackback
Madde