Ja men världens bästa pappa. Det är inte alla som har det. Han är faktiskt en av mina allra bästa vänner och det har han nästan alltid varit. Jag är väldigt mycket "pappas flicka", och ju fler år som passerar desto mer lik honom tycker jag att jag blir - inte utseendemässigt då, utan mer sett till personlighet, åsikter och värderingar. Vi är definitivt inte eniga om allt, vi resonerar inte lika om precis allt (även om det är standard att vi gör det) och vi håller inte alltid sams (även om det är ytterst sällsynt att vi är osams numera), men vi är liksom ett bra team. Han är en av de personer jag respekterar mest här i världen och jag kan inte med ord beskriva hur viktig han är för mig. På alla sätt. Att vi nu har en London-weekend inbokad i april känns helt fantastiskt och hur roligt som helst. Det ser jag fasligt mycket fram emot. Senast jag var i London köpte jag med en kylskåpsmagnet med texten "someday I'll find my prince, but daddy will always be my king" hem till honom, och nog tusan stämmer det fortfarande. Jag hittade ju min prins (världens finaste sådan dessutom), men ingen kan någonsin ta pappas plats i hjärtat. Icke.