Ni anar inte hur totalblåst jag blev i fredags. Dra mig baklänges alltså. Vi hade en tapaskväll med Jenny inplanerad och jag var peppad till tusen. Sedan hade jag och Jenny även bestämt att träffas en stund innan, för att fika och prata i mun på varandra i några timmar. Jag tyckte att 17.00 lät rimligt att träffas, då middagen var planerad till 19.30 - 2,5 timme borde ju räcka kan man tycka. Jenny godkände tiden. Vid lunchen fick jag ett meddelande i stil med "Hanna, det har hänt något ganska allvarligt och jag tror vi måste prata.. Oroa dig inte, men jag skulle jättegärna ses tidigare om det går!? Jag behöver verkligen få prata.." och ni kan ju tro att mina tankar gick bananas kring vad som kunde hänt min fina Jenny. Så jag berättar, med tårar i ögonen (ja tårar, förstår ni hur tjata jag och Jenny är!?) för mannen att jag måste in tidigare och pallrar mig iväg. Vi möts upp och tar en spårvagn för att åka till ett "tokmysigt fik, mitt ute i ingenstans, men som vi bara måste testa - 5 stjärnor i GP är inte att leka med" och jag fattar inget. Nä. Så kliver vi av spårvagnen och Jenny utbrister "nä men se vem som står där.. Och vem kommer gåendes där borta!?" varpå min hjärna tar ungefär en halvminut att koppla ihop ett och ett. Så där stod jag med hakan i marken, Jenny vid min sida och våra båda andra halvor framför mig - surprise!

 

Efter mycket om och men (och några försäkringar om att överraskningen inte var att hänga på ICA:s parkering) hittade vi in till Laserdome och hade 40 helt galet roliga minuter iklädda blinkande västar. Sedan promenade vi till tapas-restaurangen där vi hade en helt fantastisk kväll. Det var hur mysigt som helst och maten smakade lätt gudomligt. Ja vi hade så trevligt att när klockan började närma sig mycket tog vi spårvagnen hem till oss och avslutade med filmkväll.

 

Mina fredagar. Ja behöver jag säga att jag älskar fredagar!? Och jag älskar min fina man och mina världensbästavänner. Jag känner mig så så lyckligt lottad att det inte riktigt är klokt! Hakan min är fortfarande öm efter att ha slagit i marken så många gånger, men jag kan inte annat än tacka. Så. TACK, för att ni totalblåste mig! Hur ni lyckades med allt (inte minst tajmingen) vet jag inte riktigt, jag hade verkligen ingen aning. Ni är amazing.