Ni kan ju tro att jag dog lite av lycka när Daniel i lördags skickade meddelandet "vill du gå på dejt med mig? Var klar vid 19.00, jag plockar upp dig!". Jag älskar den där mannen så mycket att hjärtat värker och jag ibland tror att jag ska spricka. En sådär kärleksbubblig, hemlig date night med världens finaste. Kan det bli bättre? Jag tror faktiskt inte det. Det blev en minst sagt välbehövlig paus från allt. Fortfarande smått lyckobakis, vilket jag alltid blir efter att ha spenderat så mycket tid med min bättre halva, känns veckan genast mycket lättare att ta sig an - något som jag är oerhört tacksam för.