Det blåser nya vindar här inne. Jag bloggar, som ni redan vet, numera på www.fruedholm.se som är flyttat till WordPress (därför tog jag tillbaka mitt gamla namn hos blogg.se). 

 

Häng med, för här inne ska du inte hålla till ensam! ;) 

Jag vet inte om ni någonsin funderat på hur jag skulle sett ut om jag varit lång? Kanske inte är det första ni kommit att tänka på. Eller så är de det, vad vet jag!? Jag har defintivt tänkt på det, tanken har slagit mer fler än en gång. Senast på Liseberg fick jag nog svaret. 

 

Ungefär såhär skulle jag (till vänster i bild) se ut med långa, slanka spiror:

 

Ibland hade det varit trevligt om man själv fått lägga in ett önskemål eller två i sin gen-bingo. Men å andra sidan, man får göra det bästa av vad man har. Det kunde varit värre. Världen är ganska fin från ett lå(n)gt perspektiv.

 

Paket på en helt vanlig dag -  mitt i veckan? Jodå, visst finns det sådana dagar också. Vardagslyxigheter tror jag vi kan kalla det. Nu i veckan fick jag hämta ut inte mindre än två paket från CarrieAlong hos posten. Hur spännande är inte sådant då!? Jag fick minst sagt bråttom hem för att få öppna och se vad de kunde ha hittat på.

 

En mintgrön (=nästintill omöjlig att tappa bort) plånbok i äkta läder låg i första paketet och en persikofärgad axelbandsväska i det andra. Jag kan inte annat än tacka så hjärtligt. Vilken alldeles fantastisk "kicka igång hösten-present" att få bara sådär! Ganska precis vad jag behövde dessutom, då min kära New York-plånbok sett sina bättre dagar och jag under en längre tid nu helt saknat handväskor av den mellanstora modellen. Inga ilandsproblem såklart, men jag har ändå alltid behövt välja mellan att antingen släpa en väska som ser ut att kunna rymma halva vår lägenhet eller proppa fickorna fulla (till den grad att jag bara väntat på det pinsamma ögonblick när någon jag känner kommer fram och gratulerar till "bebisen", alternativt att jag blir stoppad för varusmuggling).. Som sagt, min nya persiko-bästis kommer mer än väl till pass.

 

Vad beträffar kvaliteten på prylarna måste jag säga att jag är glatt överraskad och fasligt nöjd. De känns faktiskt riktigt ordentliga och hållbara! Nu har jag fått mersmak så jag är själv lite frestad att klicka hem en snygg men bekväm ryggsäck också, även om det i så fall blir en present från mig själv till mig själv den gången.

Ibland händer de mest udda sakerna och jag slutar verkligen aldrig att förvånas. Livet är allt bra spännande. För ungefär en månad sedan fick jag (från en främling) ett mail med en kommentar om vår bröllopsvideo, jag skickade ett svar och en vecka senare fann jag mig själv framför datorn där jag trixade ihop bröllopsprogram till denne främling och hans blivande fru. Jaha, hur gick det till? Vi började umgås, prata bröllopsplaner, bolla idéer och det kan nog ha varit en av de märkligaste situationer jag funnit mig själv i. Ändå klickade det och trots viss åldersskillnad är det som om vi känt varandra i 10 år. Minst.

 

Sedan råkade det även vara så att det fanns en dotter med i bilden. Utan att jag själv vet riktigt hur det gick till är jag numera också barnvakt och lektant när så finns behov av. Det är kanske det mest galna av allt, men mer om det vid senare tillfälle.

 

Samla på saker gör vi alla. Och även onödiga saker. Personligen är jag lite av en självutnämnd expert på området. Det har jag alltid varit. Men så träffade jag min andra halva och sedan dess har jag liksom tvingats dra ner på hamstrandet en aning. Han sätter verkligen stenhårda samlarregler (som endast milda, men synnerligen vältränade, valpögon kan rubba) i vårt hem.

 

Några saker har jag dock ändå lyckats smuggla förbi hans skarpa blick. När jag, för någon vecka sedan, gjorde en rensning i bokhyllan gjorde jag samtidigt en herrans massa fynd. Till listan kan läggas

• cirka 40 halvskrivna block.
• presentkort hos "Elise Pill" (dvs. 5 minuters hårkli hos min lillasysters påhittade salong - en ovärdelig present som jag fick för kanske 5 år sedan och ännu inte har använt).
• 7 trasiga plastmappar i diverse spännande färger.
• teckningar som min lillasyster gjorde 2005 (10 december faktiskt, om man ska lita på att hon hade koll på sådant när hon daterade mästerverken).
• miljontals gamla inlämningsuppgifter, prov och uppsatser (från mina högstadieår.. eh!).

Den senaste veckan har varit lite av en känslomässig, liksom fysisk, berg- och dalbana. Tentor, resor och studentfiranden har varvat varandra med minuters marginal. Nu tänker jag bara sitta i soffan, titta på en dålig filmrulle och andas. Andas, andas, andas. Imorgon vankas jobb och middagsdejt hemma hos min favorit-Jenny, men efter det tänker jag att en mindre bildbomb ska få äga rum på bloggen. Japp. Så är det.

 

Men tills dess - andas.

 

 

Hus, hus, hus - som jag längtar! Och då har vi ändå många år kvar dit. Rackarns bananer alltså! Eller ja, många år var kanske att ta i. 3,5 år kvar tills min utbildning är helt klar, ja det går ju egentligen ganska snabbt. Det är inte så att vi ogillar att bo i vår nuvarande lägenhet. Absolut inte. Det är perfekt för oss, och jag har inte sett någon plats i Göteborg där jag hellre vill bo. Vi har nära till naturen (men ändå väldigt nära till centrum) och det känns inte alls som att bo "i stan". Samtidigt så är det ju inte samma sak som att bo i ett hus på landet. Och jag är verkligen en "bo på landet-människa". Att få andas den friska luften, ha nära till djuren och leva i den mer harmoniska tillvaron som bara finns i en by på landet. Det är där jag hör hemma. Idag är en längta-lite-extra-dag. Det kanske märks? Nä nu får jag pallra mig ut på en promenad förbi vattnet så jag kan konstatera att det faktiskt inte är så hemkst här heller.

Jämställdhet. Ett minst sagt värdeladdat ord i dagens samhälle. I mitt och Daniels förhållande har det alltid varit så självklart till den grad att jag knappt tänkt på att det finns andra alternativ. Klassiska könsroller är inget vi håller oss efter speciellt mycket här inte. Eller ja. 9 av 10 gånger kör Daniel bilen, men då av den enkla anledningen att jag tycker det är vråltråkigt - jag genuint ogillar att köra bil just för att det är så tråkigt. Om jag väl kör bil så finns det två möjliga förklaringar: jag är ensam och har inget annat val eller så har Daniel tvingat mig till det med motiveringen "det är bra att träna så du inte glömmer". När det kommer till teknik så har jag en man som är jätteintresserad medan mitt egna intresse ligger på minusskalan. Ni hör ju själva. Så gällande de delarna spelar jag helt enkelt dum och kör med lite vita lögner, som vi båda är mycket väl medvetna om, i stil med "jag kan inget om detta och förstår inte hur det fungerar" vilket resultaterar i att han fixar allt som rör tekniken i vårt hem. Jag är lat. När han inte är hemma så får jag såklart fixa alla problem på egen hand, men om jag kan slippa undan så gör jag det mer än gärna.

 

Alla andra uppgifter delar vi helt sonika 50/50. Har vi inget viktigt att göra lagar vi mat, städar, diskar, tvättar och allt sådant tillsammans, och vi ser till att ha roligt medan vi gör det. Annars faller det sig ganska naturligt att den som har mest tid över lagar mat och diskar om det är stressigt. Jag behöver aldrig tjata om att saker ska bli gjorda, inte mer än han måste tjata tillbaka. Jag behöver sällan ens be om det. Självklarheter kan man tycka.

 

När jag häromdagen skulle rensa ur min inkorg på mailen hittade jag alla möjliga spännande mail. Vissa mer spännande än andra, och många av dem rörde bröllopet så de skrev jag faktiskt ut och la i vår bröllopslåda - den börjar bli lätt överfylld nu om vi säger så. Jag hittade även flera mailkonversationer jag haft med min fina mormor och jag inser nu att vi alltid lyckas klämma in några (ibland egen-påhittade) superlativ som avslutning. Moget. Väldigt moget. Jag menar, lyssna på detta. Detta är alltså från en av alla våra mailkonverastioner.

 

Nej men vi har inte så höga tankar om oss själva, nää. Inga överdrifter här inte. Ren fakta liksom, det blir bäst så. Och när man ser det såhär så verkar det ju inte alls som om vi försöker bräcka varandra.. Haha! Det är minst sagt en underhållande uppgift att gå igenom alla mail vi skickat. 

 

Ja livet är minsann inte lätt alla gånger. Vi har våra kriser, som kan ta form på de mest fascinerande sätt, och det blir sällan precis som vi tänkte oss från början. Jag både arbetar nu och kommer ägna mitt framtida liv åt att arbeta med människor i den åldern där vi kanske har det som allra tuffast med att hitta oss själva - hur intressant är inte det!? Högstadiet. Ja. Jag har nog fortfarande inte riktigt fått ordning på mina egna känslor från den tiden. Den hade sina ljusa stunder, naturligtvis. Fast så fanns alltid den där delen som innebar att man började bli mycket mer medveten om världen runtikring, man var "tvungen" att börja prestera i skolan, man var tvungen att välja åt vilket håll man skulle rikta sin framtid, kroppen och huvudet utvecklades olika snabbt (man passade liksom inte in riktigt i bilden man hade av sig själv), hormonförändringar, mycket indirekt grupptryck påverkade gruppkonstellationerna, man var tvungen att läsa alla ämnen (även de som man avskydde), man hade roller att leva upp till och vuxna bestämde omedvetet roller utifrån hur man såg ut, om man var kille eller tjej och hur de förväntade sig att man skulle bete sig (förutfattade meningar kan man också kalla det om man vill). Samtidigt som man skulle leva upp till alla yttre, ofta omedvetna krav skulle man hinna utforska och hitta sig själv och sin identitet på vägen. Ja. Stora beslut och förändringar för att vara i den åldern. Enorma utmaningar. Allt på en gång. Här snackar vi multitasking i dess yttersta spets.

 

Detta var naturligtvis inte något jag reflekterade över på samma sätt då, när jag var mitt i det. Nej vilken tonåring gör det? Det enda jag märkte av då var den ökande stressen och att jag inte riktigt kände igen mig själv vissa dagar. Jag kunde bli galen på mitt eget humör; när jag var mindre kändes det som om jag alltid var glad (naturligtvis är så inte fallet egentligen, men principen stämmer), och sedan kom tiden när jag kunde bli ledsen eller arg av de mest ologiska och märkliga anledningarna. Och för omgivningen var det ju minst lika svårt att hantera. "Hoho!? Vart tog den glada, lilla ungen vägen?"

 

Det var inte som att jag hade någon egentlig kris. Inte då. Inte av det sorten att jag slog i dörrar och vrålade på mina föräldrar. Nä, jag blev nog mest tyst och tillbakadragen. Kanske surare också. Lite mer orkeslös. Inte så konstigt mer tanke på hur mycket energi som måste gått åt till att tygla alla inre känslostormar. Mina föräldrar önskade nog både en och två gånger att jag skulle skrika lite mer eller slå i en dörr - reagera på något sätt. Det värsta som finns är ju det likgiltiga. Jag antar att det helt enkelt inte "var jag" att göra mycket väsen utåt då.

 

Därefter kom gymnasiet. Jag "hamnade i" en roll där jag kunde vara mig själv och det kändes som om det mesta vände där. I efterhand har jag kunnat konstatera att det var nog då min "synliga identitetskris" tog form. En ganska trevlig och smärtfri sådan om jag får säga det själv. Kanske aningen pinsam såhär i efterhand, men det är mest så jag skrattar åt det; jag spökade ut mig till gud vet allt under olika "temadagar" som jag och världens finaste islänning hittade på. Vi var väldigt fasta vid åsikten att "det spelar ingen roll vad andra säger - vi gillar det och det är roligt". Med lite reflekterande nu så kan jag inse att det troligtvis var så jag fick agera ut en del av mitt identitetssökande. Ja. Som sagt ganska smärtfritt, bortsett från en och annan skrattkramp. Det kunde varit värre.

 

 

Så, för att sammanfatta. Om bara man tittar på våra bilder och filmer från resan skulle man tro att det enda vi gjorde var att äta och fotografera kyrkor, ja och givetvis filma när vi gjorde det. Haha! Så fort vi gjorde något roligt (som att inte äta, titta på 100 kyrkor eller åka bil) glömde vi helt bort alla kameror. Men what the heck, nu hann vi uppleva desto mer på plats. Så här kan ju den nyfikne ta en kik på när vi fotograferar Italiens alla kyrkor eller äter. Enjoy!

 

Att åka kollektivtrafik när man bor 15 minuter från centrala Göteborg känns ganska givet - ja såvida man inte är en riktig hurtbulle och tar cykeln då såklart. Ni kan nog själva lista ut att jag inte placerar mig själv i "hurtbulle-kategorin". Tyvärr. Men buss, ja det är smidigt och man slipper tänka så mycket. Skönt! Dock har det såklart sina baksidor. Att slippa leta parkeringsplats är trevligt, men att bära 50 matkassar på bussen.. Not so much. Likaså att åka med en smockfull buss - jag kunde blivit knäpp för mindre om vi säger så.

 

Ja. Ibland händer dessutom saker som man inte riktigt planerat för. Oftast när det handlar om just de där smockfulla bussarna. En kraftig inbromsning och man har 4 främlingar i knäet. Eh ja. Eller som senast, då en unge bestämde sig för att det var en bra idé att slå mannens mobiltelefon ur hans hand. Ja okej, barnet gjorde det ju inte med flit så det var ju en olycka. Men ändå. Sådär lagom kul att springa genom halva stan och in i femtio olika telefonaffärer bara för leta upp någon som har en vettig prislapp på lagning av en totalsprucken (men ändå fastlimmad) skärm. Frun här är inte alltför happy att bli meddragen, men vad gör man inte för att få en glad man!?

 

Så budskapet med detta meddelande är att det inte alltid blir som man planerar och håll för jösse namn hårt i mobilen när du står på bussen! För vår del så får vi nog se om det faktiskt blir någon lagning. Ja, mannen min skulle då inte tacka nej till en ny telefon precis. (Han är lite av en nörd när det kommer till ungefär allt som rör teknik.) Och ja, ska det ändå kosta skjortan att laga telefonskrället kanske det lika gärna får bli en vända till Phonehouse - vi lär komma därifrån med en aningen tunnare plånbok, men med en barnsligt lycklig man och hans nya Nokia-bästis. Det är det kanske värt.

Det där med rökning har jag alltid haft svårt för. Ja alltså inte för min egen del. Ända sedan jag var liten har jag haft min morfar som förebild - han har inte testat en enda cigarett i hela sitt liv - och när jag var 12 år bestämde jag mig för att bli precis som honom. Egentligen spelar det mig ingen roll vad andra gör med sina liv, det är trots allt upp till var och en att bestämma, men jag uppskattar inte när man som icke-rökare blir drabbad av rökares handlande. Ta som exempel en busskur när det regnar ute - alla står och trycker ihop sig och EN bestämmer sig för att röka. Alltså. Hur tänker personen!? Sådant gör mig lite smått galen.

 

Sedan har vi det där med gravida rökare. Det är inte heller min ensak egentligen (så länge det inte drabbar mig eller någon i min närhet såklart), men jag kan faktiskt inte låta bli att bli tvärförbannad på hela grejen. Varför gör människor så? Beroende ja, så mycket förstår jag också, men inget kan någonsin rättfärdiga det i min värld. Inget. Lika arg blir jag när jag ser föräldrar ute på promenad med barnvagn och så blåser de rök rakt in i vagnen med den lilla bebisen. Om man redan varit rökfri i 9 månader kan det väl inte vara så svårt att avstå ett tag till - eller? Något där i tankeverksamheten måste ha gått fel. Fast så är det ju som sagt inte min ensak.

 

Jag är inte något stort fan av snus heller för den delen, men nog kan jag från mitt perspektiv se en del klara fördelar med det i jämförelse med cigaretter. Eller åtminstone en stor fördel - man skadar bara sig själv och inte sin omgivning. Sverige är ju ett undantagsfall när det kommer till EU:s snusförbud, men om det nya förslaget för tobaksdirektivet träder i kraft innebär det en ganska stor begränsning i vad som blir tillåtet på marknaden. Vad jag tycker om det? Jo, för mig personligen känns väl principen att minska tobaksförbrukningen inte helt dum. Samtidigt kan jag tycka att fokus i första hand borde läggas på att få bort cigaretter - som skadar mer både ur individ- liksom omgivningsperspektiv.

Julstöket har varit i full gång sedan vi kom hit och nog börjar vi komma in i rätta julstämningen nu. Hundarna är lyriska över all denna uppståndelsen - människor överallt, konstant uppmärksamhet och nya saker som händer hela tiden! Nu kommer snart resten av gänget hit så då blir det ännu mer liv i torpet. Åh, detta kan nog allt bli en riktigt fin (vit!) jul!

 

Vissa stunder i livet är sådär extra fina. Det bara är så. Som den där gången för ungefär 14 år sedan, när min mamma berättade att jag skulle bli storasyster. Jag var inte så värst gammal, men jag minns precis allt. Jag minns exakt vart jag stod just då. Likaså minns jag när fritidfröknarna ledde ut mig och berättade att "mamma och pappa har åkt in till sjukhuset för att lillasyskonet snart ska komma", och när jag väcktes och fick höra att jag hade fått en liten lillasyster. Ja, det är sådär hiskeligt fina saker att minnas (men som jag tänker på alldeles för sällan egentligen). Eller som när jag och pappa reste, vad som åtminstone kändes som, landet runt på olika hästtävlingar. Det var också väldigt fint. Glad och lycklig blir jag även av att tänka tillbaka på första gångerna som jag och Daniel träffades, och inte minst vårt bröllop. Ja, det gör mig också väldigt varm inombords.

 

Det är sådant jag lever på när vardagen är stressig och allt snurrar runt - stunder som jag blir lycklig i hela kroppen av att tänka tillbaka på. Ja, lite tårögd blir jag också, men det hör till. Fy skruttans vad fint mitt liv är. Faktiskt.