Under tiden som jag bott i Spanien så har jag hunnit vänja mig vid alla möjliga typer av ”kulturskillnader”. Det är bara att acceptera att vi är olika, och jag tycker det är intressant. Jag uppskattar verkligen spanjorernas mer öppna personligheter, men ibland finns det gränser.

I vanliga fall, under mina promenader till och från bussen, är det alltid bilar som tutar och folk som busvisslar.. De gör så mot alla. Inget direkt konstigt. När man går förbi ett gäng killar och någon fnissar och ropar ”I love you” för att sedan gömma sig, tja.. det är väl mer löjligt än skrämmande, och får mig för det mesta att skratta. Vissa ”gubbar”, som jag möter varje morgon då de är på väg till jobbet, blir alltid lika glada om man vinkar lite glatt mot dem. Haha. Inte heller precis skrämmande, mest roligt att så enkelt kunna sprida glädje i någon annans liv.. Men när 35-åriga män envisas med att de SKA bjuda ut mig är jag inte lika nöjd. Jag är 19 år och förlovad, inte 45, solokvist och desperat!

Idag, när jag var på väg hem från bussen lyssnandes på mig ljudbok, såg jag att en bil stannade bredvid mig. Jag tänkte inte mer på det, men efter en stund insåg jag att han försökte säga något. Det är inte ovanligt att folk stannar och frågar om vägen, så jag gick fram till honom för att höra vad han ville. Han, liksom jag misstänkt, ville veta vägen till hamnen. Jag förklarade den för honom, önskade honom lycka till och började gå igen. Då rullade han efter och fortsatte prata med mig. När jag förstod vad han babblade om så insåg jag att han ville bjuda med mig för att ta en drink med honom någon gång. Jag förklarade att jag inte drack, och att jag inte var intresserad av att gå ut med vare sig honom eller någon annan och sa sedan hejdå. Jag såg honom åka därifrån och tänkte att jag aldrig mer skulle behöva träffa den människan. Glad för detta faktum. (Jag hade ju fått en extra möjlighet att öva min spanska, alltid något positivt..)

Så fel jag hade. 2 minuter senare ser jag honom åka runt i en rondell framför mig, vinkandes som en tok. Väldigt lyckat tänkte jag, och fortsatte gå med min ljudbok i öronen. Bilen försvann åter igen, och jag hoppades att det bara var att han missat avfarten och skulle tillbaka. Men nej. Tror ni inte att, när jag svänger runt ett hörn, ser människan ståendes mitt i vägen för mig? Irriterad som jag blivit sa jag att jag inte hade tid för honom och skulle hem. Han frågade om jag ville ha skjuts hem, och vilket svar väntar man sig? Är det inte sådant mamma och pappa lär sitt barn så fort det lärt sig stå – ”man sätter sig inte i en bil med fula gubbar” (oavsett om de erbjuder godis och presenter)? Naturligtvis tackade jag nej och försökte gå därifrån. Då tar människan tag i mig och ramlar nästan ner på knä för att böna och be mig att träffa honom igen. Det var nästan så jag undrade om han skulle börja kyssa mina skor också. Hemska människa! Han försökte nog närmast dränka mig i komplimanger och kärleksförklaringar.. Ja, ni läste rätt. KÄRLEKSFÖRKLARINGAR. Herrejisses! Allt från de typiska ”du har de vackraste ögon jag någonsin skådat” till ”jag älskar dig och kan inte tänka mig att leva utan dig. Jag var tvungen att vända om för att se dig igen, saknaden (under de 2!! minuter du var borta?) var mig övermäktig. Du är min blomma, mitt allt. Min anledning att leva.” Helt seriös var han dessutom. Hjälp. Stackars man, vilka problem han måste ha!

Efter ytterligare 5 minuters övertygande om att jag aldrig tänkte gå ut med människan, och nej, jag vill inte ens vara din vän, och ja, jag har pojkvän (fästman närmare bestämt) osv. fick jag helt enkelt ta till lögnens hjälp. ”Nej du behöver inte skjutsa hem mig, jag har lovat att möta min pappa PRECIS HÄR om maximalt 2 minuter.. (För övrigt är min pappa stor och stark, ingen man vill hamna i onåd med..)”

Efter mycket om och men (då hade han även försökt pussa mig, äckliga gubbe!) så blev jag av med  honom och skyndade därifrån.. Eller ja, jag trodde att jag blivit av med honom. Det var ju en fin lögn jag fixade ihop, dock hade den en yttepytteliten brist. Min pappa är inte här, och ingen kom för att hämta mig. Haha. Jag skyndar därför vidare fort som attan och när jag nästan trodde att jag kommit undan min beundrare, och ska gå över gatan.. Ja, vem tror ni inte sitter glatt vinkandes i bilen som just stannat för att släppa förbi mig? I detta läget blev jag förbannad. Han ropade, bönade och bad efter mig, och jag skrek något fult tillbaka och skyndade mig över vägen. Vägrade lyssna på allt han hade att säga (medan han för övrigt stoppade ALL annan trafik i närheten). När jag såg honom köra iväg sprang jag som en skållad råtta (eftersom jag visste att han snart skulle komma till en rondell, och kanske vända om även där).. Jobbigt för mig att detta var mitt på dagen, i den stad i Europa som har flest soldagar per år OCH att sista delen av min väg hem är en galet brant uppförsbacke. I vanliga fall blir jag trött bara av att gå upp för den. Nu sprang jag, med väskor och allt.

Det sista jag ville var att den människan skulle se vart jag bodde. Då hade jag väl inte kunnat sova för att en 35-årig man, efter att ha brutit sig in genom grindar och allt, knackade på mitt fönster (3 våningar upp) och sjöng kärleksballader.. Vilken mardröm! Tur att inte alla män är stöpta i samma form, då hade jag varit singel för resten av mitt liv, alternativt blivit galen efter 1 vecka. Det är då ett som är säkert.