På lördagsmorgonen vaknade jag faktiskt av att det var en riktig åskstorm utanför fönstret. Hujah! Jag som aldrig någonsin vaknar utav sådant, var tvungen att gå upp redan kl. 7 på morgonen då jag inte stod ut med att ligga kvar i sängen längre! Det har nog aldrig hänt tidigare. Haha.

Nej i ärlighetens namn ska sägas att det var en aning obehagligt då åskan höll i sig sååå länge (från 03.00-13.00). När jag räknade var den som mest 4 km bort, någon enstaka gång, och i övrigt närmare. Hela sovrummet lystes upp av blixtarna, trots att jag har tjocka gardiner fördragna. Dessutom skakade väggarna OCH sängen vid nedslagen.

I vanliga fall tycker jag det är mysigt med åska och regn.. men det är under normala omständigheter! Inte när väggarna skakar så man tror att hela huset ska rasa ihop och ljudet från nedslagen gör alla i närheten döva. Definitivt inte när man är ensam. Ugh! Jaja, det var åtminstone min första dag med riktigt dåligt väder. Uselt väder, om jag får säga det själv. Haha.

Jag är oerhört tacksam för att jag klarat mig så här länge utan sämre väder! Helt otroligt! När jag pratar med människor hemma i Sverige klagar de på att det varit den regnigaste hösten på länge, och här nere säger de att det inte varit så här bra höstväder de senaste 10 åren. Haha. Känner mig himla nöjd med att missa just denna svenska höst och byta ut den mot en spansk höst med strålande sol! Nu håller jag tummarna för att turen med vädret håller i sig två ynka små veckor till.. Sedan bär det av hemåt, mot kylan! :)

Igår, då det var ”Fiesta de San Pedro” och därmed ledigt från skolan igen, åkte morfar, Sofia och jag upp i bergen. Vi avslutade med Ronda, där vi gick runt en stund, njöt av utsikten och tänkte äta en mysig lunch. Så mycket blev det med den saken..

När vi bestämt oss för ett ställe, som såg hyffsat ut satte vi oss och direkt kom en servitris fram. Han ställde sig vid vårt bord och bara stirrade, i tystnad(!). Efter en stund frågade han om vi ville dricka något och vi beställde in maten. Till att börja med fick jag en Pepsi UTAN kolsyra som smakade som om det hade stått i ett skåp senaste 15 åren, samt att något sedan hade mixat den med YES diskmedel. Mums! (Eller kanske inte, nej..) Redan då kände jag att mitt missnöje började växa. Dessutom fick vi två bröd att dela på tre personer.. Hmm.. Generöst måste jag ju säga!

Sedan kom maten. Eller ja, morfar fick sin mat medan vi andra fick vänta. När servitrisen hade ställt morfar hamburgare på bordet tittade han på den och ändrade sig, sa ”wait a second” och gick in med tallriken igen. Läskigt! Hur som helst kom han ut någon minut senare, ursäktade det med att de hade glömt majonnäsen, och ställde sedan en flaska med billigaste ketchupen som går att hitta på bordet. Därpå gick han och satte sig på en barstol, med ryggen mot alla kunder och började spela på sin mobiltelefon.

När vi väntat ytterligare en stund till fick Sofia in sin ”pasta med seafood”, som hon sett fram emot. Haha. Det var minimalt med pasta, och en liten klick sås som såg ut som något katten hade kräkts upp. Totalt innehöll det tre små musslor och en ihopskrumpen liten räka. Besvikelsen i hennes ansikte syntes ganska tydligt, medan hon skeptiskt petade runt i maten på tallriken, och hennes första kommentar var ”är detta ett skämt? Det måste driva med mig?”. Haha. När hon sedan smakade det visade det sig vara ungefär lika vidrigt som det såg ut, och smakade något i stil med havsbottnen. Fler tuggor efter det blev det helt enkelt inte. (Och musslorna vågade hon inte ens testa äta, i rädslan för att ligga magsjuk sista dagarna på hennes semester! Usch!)

Först när morfar hade ätit upp sin mat fick jag in min pizza. (Hur professionellt känns det egentligen när man beställer samtidigt och de inte ens kan samordna rätterna så man får dem UNGEFÄR på samma gång?) Hur som helst gick pizzan att äta, om man bortsåg från det faktum att degbottnen var inbrottssäker och hård som en plåtskiva. Den gick inte ens att ta sig igenom med ”pizzaskäraren” som jag fick med på tallriken. Spännande! Men detta var vad jag och Sofia delade på, och åt i tystnad.

Som pricken över i:et fick Sofia ropa på servitrisen för att vi skulle kunna betala, då han var så totalt ointresserad, och när han väl kom med kvittot räckte han det till mig och stod kvar och väntade tills jag gav honom pengar direkt i handen. Vi gick därifrån mycket enade; ”inte ett endaste cent i dricks!”

(Jag kan säga att det blev en ordentlig middag hemma hos oss senare på kvällen, med fläskfilé, ugnsbakade potatisklyftor, sallad, tsatsiki, guacamole och vin! Mätta och glada gick vi till slut till sängs, efter en spännande, annorlunda och ”skrattrik” dag. Nöjda med att ha gjort det bästa vi kunde utav dagens, relativt usla, förutsättningar! Haha.)

Det viktiga är inte hur man har det, utan hur man tar det! :)

”Att vara ekonomiskt oberoende”. Under kulturlektionerna på skolan får man verkligen kunskaper om alla möjliga olika ämnen, vilket känns väldigt roligt! Alltid trevligt med en ordentlig variation i undervisningen, det uppskattas!

Nu det senaste har den ekonomiska krisen varit på tavlan, och där igenom får man veta både det ena och de andra. Haha. Tidigare har Spanien haft en trend som går mot att färre och färre gifter sig, färre skaffar barn och fler skilsmässor registreras hela tiden.. Nu däremot, i och med den ekonomiska krisen, har det stannat upp. En tydlig minskning i antal skilsmässor har noterats, och man har därför undersökt detta. Människor håller alltså ihop nu, bara för att de inte har råd att skilja sig! Kan man ha ett tråkigare förhållande? Jisses så deprimerande! Då har det gått alldeles för långt!

Åldern för att flytta hemifrån ligger ju också extremt högt, till stor del på grund av ekonomin. Spanien har ingen ”hyr-kultur” utan sparar, sparar, sparar som hamstrar för att kunna köpa sitt boende senare. De flesta spanjorerna bor hemma tills de är 30-35 år gamla! (Jämför det med Sverige, då större delen av ungdomarna flyttar när de är mellan 18-22 år. Vilken enorm skillnad!) I Spanien är det inte ens alla som flyttar ut när de gifter sig, utan de stannar under föräldrarnas tak. Dock gäller i regel ”quien se casa, casa quiere”, dvs. när man gifter sig vill man skaffa eget hus. För mig känns det personligen helt otänkbart att bo hemma tills jag gifter mig! Hjälp, då skulle till och med mina stackars föräldrar hinna tröttna. Antagligen flera gånger om dessutom. Haha. (Och det krävs mycket innan det går så långt, det ska gudarna veta!) Nej tacka vet jag den svenska kulturen vad beträffar den punkten. Självständighet passar nog mig betydligt bättre än att hänga i mammas kjolar halva livet! :)

Dessutom är det väldigt intressant att se statistiken på avstånd mellan människor som köper hus och föräldrarna. Haha. I Spanien ligger medelavståndet på ca 4,6 km mellan barn som flyttat hemifrån och föräldrarna. När kläder behöver tvättas, ja då går man över till mamma. När man är hungrig, ja då går man över till mamma. När man behöver barnpassning under en kväll, ja vem går man till om inte till mamma. (Fast italienarna är ännu värre, och har ett medelavstånd på runt 2,8 km ”från mamma”!) Så oändligt stora skillnader från Sverige!

Det var ett tag sedan jag uppdaterade något om vad som händer på studiefronten. Ja, då menar jag den som är aktuell just nu, här nere i Spanien, och inte den framtida hemma i Sverige.

För tillfället så går studierna som sådana väldigt bra. Förbättringen från när jag flyttade hit är STOR, även om min spanska fortfarande inte är helt hundraprocentig. (Det kommer den antagligen aldrig bli.) Grammatiska misstag och små fel smyger sig allt in både här och där. Det mest frustrerande är nästan att ju mer man lär sig, desto fler fel känns det som om man gör. Det finns helt plötsligt enormt många fler tempus att råka bland ihop, och när man nu har en viss känsla för språket uppmärksammar man helt plötsligt vart enda litet ynka fel. Haha. Frustrerande, men i slutändan handlar det ju trots allt om att fortsätta prata, prata, prata så fort det finns en endaste liten möjlighet till det om man ska nå ”toppresultat”! Som det är nu så KAN jag faktiskt tala spanska, och då blir jag samtidigt väldigt irriterad på folk som försöker ”sätta sig på människor” för att de INTE talar spanska. Usch! När de antar att man INTE talar spanska och därför direkt börjar med engelska och har en så otroligt ”nedvärderande” attityd. Allra tydligast ser man detta fenomen inne i de större städerna. I ren protest måste jag då naturligtvis hålla mig till spanskan! Haha. Alltid lika tillfredställande att se snopna miner på människor som ”trott sig veta så mycket”. Fast väldigt glad blir jag såklart när jag möter mysiga människor, som faktiskt FRÅGAR om man förstår allt, om de talar för fort eller otydligt och om man vill att de ska fortsätta konversationen på spanska. Då får man ju en fantastisk möjlighet att tacka ja och träna på att prata med TREVLIGA människor. :) Allra roligast är det när man möter människor på gatan om förväxlar mig med spanjorskorna. Haha. Då blir det verkligen extra roligt att få öva sin spanska!

I övrigt så har tempot i skolan trappats upp en aning då det närmar sig slutprov för den nivå jag nu befinner mig på. (Även om jag personligen slutar skolan direkt därefter och inte får möjlighet att flytta upp även om jag skulle klara provet.) För min del måste jag nu även börja plugga inför ett ”specialprov” som jag gör för CSN:s räkning. Jag tror inte att proven i sig blir speciellt svåra att klara med god marginal över ”godkändnivån”, men som alltid så innebär prov ett visst mått av nervositet. Haha. Så har det alltid varit, och för min del kommer det antagligen alltid vara så. Det vore ju himla onödigt att INTE klara dessa, då det nästan enbart handlar om teoretiska kunskaper och sådant man kan läsa sig till i en bok. Haha. Det är ju bara till att lägga ner några timmar och traggla sig igenom alla sidorna. Bokmal för en vecka, hur svårt kan det vara? ;)

Ne, nu ska jag ut och lägga mig vid poolen några timmar med mina kära kursböcker! Vem har sagt att man inte kan kombinera solande med studier? Bli lite sommarfräsch till utseendet och samtidigt några kilo kunskap rikare.. Låter perfekt för min del! Ciao!

Jo, visst längtar man hem ibland.. Vissa dagar här nere är jag så glad att jag inte är hemma, och slipper dåligt väder osv., medan andra dagar är riktigt sega. Då spelar det ingen roll vad man gör, för man känner sig ändå ”ensam”. Mitt ”hemliga knep” är då att kura ihop i sängen, med en bit nybakad kaka på ena sidan och datorn på andra sidan.. Sedan tittar jag på några avsnitt av Solsidan! Haha. Åh, jag är nog lite kär i den serien tror jag bestämt.

Även om jag är så himla tacksam att jag sluppit den riktigt tråkiga och regniga hösten, som jag har hört att Sverige haft i år, och varit bortskämd med möjligheten att njuta av sol nästan varje(!) dag här nere så känner jag nu att det ska bli skönt att komma hem igen. (Visste ni förresten att Marbella har fler än 340 soldagar per år?) Nu är jag dock nästan bara ”ensam” fram tills helgen, för sedan stannar morfar och Sofia här en vecka. En helg får jag vara ensam (då får jag väl städa, plugga stenhårt och ladda upp batterierna), och sedan kommer Daniel, Patrik och Ida ner hit på måndagen. Daniel stannar ju sedan så länge att vi åker hem tillsammans..

Haha, det kanske slutar med att jag tycker jag får alldeles för mycket sällskap, nu när jag mer eller mindre vant mig vid att bo helt ensam! Vi får väl se..

Att fira födelsedag här nere i Spanien skiljer sig mycket från hemma i Sverige. Som tur är så kom ju mamma och Helena ner för att fira mig, annars hade jag känt mig väldigt ensam. Haha. Nu fick jag både sång på morgonen, presenter och mysigt sällskap. Samt väldigt många fina gratulationer från familj och vänner, tusen tack!

Vad beträffar att önska sig presenter har jag kommit fram till att jag detta år var ovanligt tråkig och ”vuxen”, men noll fantasi. Haha. När det gått så långt att man önskar sig pengar och aktier, för man inte kan komma på något bättre är det illa.  Usch! Får bli en bättring till nästa år helt enkelt..

När jag kom hem från skolan hittade jag ett födelsedagskort (från tvillingarna Larsson) i brevlådan, samt en rosa påse hängandes på ytterdörren.. :)

I påsen hittade jag min efterlängtade cocos (som Helena och mamma hittat på matmarknad i Marbella)! Så nu kan jag äntligen baka mina alla kakor! Haha. Tack för en oväntad, och väldigt glad överraskning.

Min 19-årsdag avslutades med sangria och musik ute på balkongen och därefter middag uppe i en ”bergsby”, Benahavís. Tack för en väldigt fin dag!

I vanliga fall går jag till frisören ungefär var 10:e vecka, men på grund av omständigheterna och olika ombokningar klippte jag håret senast veckan innan studenten. Nu skulle det alltså motsvara 4 månader nu.. (=Väldigt slitet hår!) Så efter att ha hört mamma som ständigt upplyser mig om detta faktum har jag nu gått med på att leta upp en hårsalong. En nöjd mamma, gladare hår och en livrädd Hanna. Haha. Bara för att jag gått med på detta kan jag slå vad om att det slutar med att halva håret försvinner, varpå jag får gå runt och se ut som en smurf eller liknande. Haha. Definitivt spännande att se resultatet. Tur att jag har ett hår som växer (relativt) fort OM något skulle bli fel..