Konstsim, det är grejer det. Om vi i vår familj har talang för det? You bet! Jag menar, titta bara. Hade VM, eller OS för den delen, stått runt hörnet så hade vi varit mer än redo. Jag erkänner att vi övade ungefär en halv dag på detta mycket avancerade program.. Ja okej okeeeej, nästan en hel dag då. Men ändå, man känner väl igen en oslipad diamant när man ser den!? Så titta och njut nu för jösse namn! Nästa gång ni ser oss är vi i TV på något av de större mästerskapen. Systrarna Edholm - minns namnet när ni ser oss bland eliten.

Då vi var tidiga till kusin-vitamins utspring vid studenten roade vi oss med att plocka fram kameran. Jag kan meddela att man hinner ta många bilder på en timme. Väldigt många! 

 

När jag häromdagen skulle rensa ur min inkorg på mailen hittade jag alla möjliga spännande mail. Vissa mer spännande än andra, och många av dem rörde bröllopet så de skrev jag faktiskt ut och la i vår bröllopslåda - den börjar bli lätt överfylld nu om vi säger så. Jag hittade även flera mailkonversationer jag haft med min fina mormor och jag inser nu att vi alltid lyckas klämma in några (ibland egen-påhittade) superlativ som avslutning. Moget. Väldigt moget. Jag menar, lyssna på detta. Detta är alltså från en av alla våra mailkonverastioner.

 

Nej men vi har inte så höga tankar om oss själva, nää. Inga överdrifter här inte. Ren fakta liksom, det blir bäst så. Och när man ser det såhär så verkar det ju inte alls som om vi försöker bräcka varandra.. Haha! Det är minst sagt en underhållande uppgift att gå igenom alla mail vi skickat. 

 

 

Gällande kommentaren om mannen och min lillasyster så skulle jag nog säga att det var en ganska rättvisande bild av verkligheten - de har ofta väldigt roligt. De har faktiskt alltid kommit synnerligen bra överens, de där två hottentottarna. 

 

Ja han är verkligen det finaste jag vet, den där mannen. Han gör mina dagar så väldigt vackra, och mig så väldigt lycklig. Och kanske är det därför jag älskar honom till månen och tillbaka, just för alla småsituationer i vardagen. ♥

 

Varje kväll lägger han armarna om mig, drar mig nära, snoffsar in sig min nacke och berättar hur mycket han älskar mig. Varje kväll. Det spelar ingen roll om jag är vaken eller sover, han ligger ändå där bredvid mig och viskar fina saker i mitt öra innan han somnar. Varje morgon ger han mig fler pussar och kramar än jag kunnat önska och han missar aldrig en hejdå-puss ifall han åker tidigare än mig. Aldrig. Han missar bussen och kommer sent till skolan före han prioriterar bort att pussa mig i pannan, säga hejdå och berätta hur fin jag är - även om jag så ligger och sover. Varje gång vi ska se film drar han mig nära, stryker mig över håret och masserar min nacke, trots att han vet att jag då somnar av avslappning efter halva filmen och vi måste se om den igen. Han ställer alltid alarm åt mig, eftersom han vet att jag glömmer sånt, och småsaker som jag tänkt på men inte hunnit med fixar han ofta innan jag sagt något. Hur mycket han än har att göra så ser han alltid till att vi får tid för varandra. Tid att bara vara vi. När jag diskar eller lagar mat smyger han fram, lyfter upp mig och snurrar runt några varv - bara för att få pussas lite extra. Och han får mig att skratta. Varje dag. Vi har alltid så extremt roligt.

 

Nog gör han mig även irriterad ibland. Absolut. Som att han alltid lämnar svettiga träningskläder i en hög på golvet i hallen. Eller som att han alltid glömmer kontorslampan påslagen så någon annan får släcka den. Eller att han är ganska usel på det där med planering, medan jag vill planera allt. Han puschar mig alltid lite för långt när det kommer till träning, bara för att han vet att jag egentligen klarar mer - men då brister såklart mitt tålamod. Och han är inte mycket för det där med städning - han gör det "frivilligt", men fuskar gärna med både det ena och det andra. Och det där med överraskningar. Han avslöjar sig ofta med att han HAR en överraskning, och sedan får jag (som älskar överraskningar men fullkomligen avskyr att vänta på dem) vara småfrustrerad och vänta i flera månader.

 

Frustrerad gör han mig, ja. Men när han inte är hemma saknar jag att snubbla över den där högen med svettiga kläder, saknar att behöva trassla för att rädda situationen med någon av hans dubbelbokningar och saknar att få klaga lite över att han överdriver kraven på mina träningsprestationer. Framförallt saknar jag att få ha honom nära, få fläta in mina fingrar i hans och höra honom säga "jag älskar dig så väldigt väldigt mycket Hanna" innan jag somnar, saknar att få vakna till ett sömningt "älskling alarmet ringer, vill du gå upp nu eller ska jag klicka på snooze?" (fast vi båda redan vet vad svaret är) och sedan rulla in i hans varma famn, saknar att få sitta och prata så länge att vi glömmer bort tiden och saknar att få berätta hur mycket han betyder för mig.

 

Jag antar att det är det som är det fina med att verkligen älska en annan människa. Man älskar alla sidor hos personen - bra som dåliga. Även de irriterande delarna blir en ganska fin del av vardagen och något som man inte vill vara utan. Och som jag älskar honom. Ja. Så mycket kärlek att det nästan inte får plats i hjärtat. Han är verkligen min klippa när det blir blåsigt och jag skulle inte vilja ändra en endaste liten del av oss. ♥

Vissa stunder i livet är sådär extra fina. Det bara är så. Som den där gången för ungefär 14 år sedan, när min mamma berättade att jag skulle bli storasyster. Jag var inte så värst gammal, men jag minns precis allt. Jag minns exakt vart jag stod just då. Likaså minns jag när fritidfröknarna ledde ut mig och berättade att "mamma och pappa har åkt in till sjukhuset för att lillasyskonet snart ska komma", och när jag väcktes och fick höra att jag hade fått en liten lillasyster. Ja, det är sådär hiskeligt fina saker att minnas (men som jag tänker på alldeles för sällan egentligen). Eller som när jag och pappa reste, vad som åtminstone kändes som, landet runt på olika hästtävlingar. Det var också väldigt fint. Glad och lycklig blir jag även av att tänka tillbaka på första gångerna som jag och Daniel träffades, och inte minst vårt bröllop. Ja, det gör mig också väldigt varm inombords.

 

Det är sådant jag lever på när vardagen är stressig och allt snurrar runt - stunder som jag blir lycklig i hela kroppen av att tänka tillbaka på. Ja, lite tårögd blir jag också, men det hör till. Fy skruttans vad fint mitt liv är. Faktiskt.