En riktig fotbollstalang

Jag förstår att ni såklart är nyfikna på hur en riktig fotbollstalang ser ut, efter att ha läst förra inlägget. Givetvis! Vem hade inte varit det? Därför visar jag, only for you..
 
Såhär ser en riktig fotbollstalang ut:
Minen, koncentrationen, fladdret i håret och svingen i benet. Precis så ska det se ut. Ut och öva nu!

När en dag visar sig bli produktiv

Ja kors i taket, energin har återvänt och jag är nästan beredd att friskförklara mig själv. Ni anar inte hur mycket jag sett fram emot detta. Här har vi boostat med C-vitaminberikad frukost och hugger nu in på to do-listan som hunnit växa sig lite för lång senaste veckan. Detta blir kanske en riktigt fin helg trots allt. En produktiv sådan blir det hur som helst, inget snack om den saken - min fixar-abstinens är enorm! Dessutom ligger kursböcker, jobb och hundra andra saker i en enda stor hög och bara väntar på att arbetas undan. Hej och hå, hur ska detta gå!? Ja och sedan måste vi ju hinna mysa ordentligt och äta gott också - sådant är faktiskt viktigt. (Extra viktigt när man varit sjuk, så det så.) Nåja, tur att det bara är lördag och att vi har några timmar kvar av helgen.

När man måste börja räkna fördelarna

Detta med att vara sjuk är inte min grej. Inte ens lite. Jag vet inte om det egentligen kan sägas vara någons grej, men jag blir lätt tokig av det. När Daniel blir sjuk är det riktigt illa - då ligger jag nästan döende. Okej inte döende, men extremt sjuk åtminstone. Nu åkte han på dundersjukan och jag lyckades på något otroligt sätt slippa undan.. Trodde jag. Men icke då. Dagen efter att han piggnat till började det gå utför för mig istället. Så nu sitter jag och svär över denna sjuka som ännu inte kommit på tanken att börja ge med sig. Jeeeez, hur länge har den tänkt hålla mig på sträckbänken såhär!?
 
Inga skolarbeten jobbas undan, inget jobb blir gjort och i huset ser det ut som om ett helt dagis jazzat loss. Och vad gör jag? Jo, jag ligger i soffan, ser ut som om jag försökt härma allas vår Rudolf (av färgen på nästan att döma), mår apa och fascineras av hur snabbt världen kan snurra när man reser sig för fort. Yeah. Känns sådär lagom produktivt.
 
 
Men så kommer man till det där läget när man bara måste inse att man är sjuk och lika gärna göra det bästa av situationen. Ungefär där befinner jag nu. Så vad gör jag när allt känns tungt och nästintill omöjligt om inte.. Planerar! Planerar födelsedagar, planerar stundentfirande, planerar resor, planerar inför sommaren, planerar 100 projekt, planerar.. Eh, allt! Det är faktiskt inte helt fel att få det gjort. I god tid dessutom. Daniel kommer väl bli tokig när jag lägger fram en komplett 5-årsplan för våra liv (hah!), men han får nästan skylla sig sig när han är hemifrån 8-20 samtidigt som jag är sjuk och dessutom sjukt uttråkad. Nästan. Vi får inte heller glömma att det  faktiskt var han som smittade mig från första början. Inte schysst!

När det kommer till att hitta sig själv

Ja livet är minsann inte lätt alla gånger. Vi har våra kriser, som kan ta form på de mest fascinerande sätt, och det blir sällan precis som vi tänkte oss från början. Jag både arbetar nu och kommer ägna mitt framtida liv åt att arbeta med människor i den åldern där vi kanske har det som allra tuffast med att hitta oss själva - hur intressant är inte det!? Högstadiet. Ja. Jag har nog fortfarande inte riktigt fått ordning på mina egna känslor från den tiden. Den hade sina ljusa stunder, naturligtvis. Fast så fanns alltid den där delen som innebar att man började bli mycket mer medveten om världen runtikring, man var "tvungen" att börja prestera i skolan, man var tvungen att välja åt vilket håll man skulle rikta sin framtid, kroppen och huvudet utvecklades olika snabbt (man passade liksom inte in riktigt i bilden man hade av sig själv), hormonförändringar, mycket indirekt grupptryck påverkade gruppkonstellationerna, man var tvungen att läsa alla ämnen (även de som man avskydde), man hade roller att leva upp till och vuxna bestämde omedvetet roller utifrån hur man såg ut, om man var kille eller tjej och hur de förväntade sig att man skulle bete sig (förutfattade meningar kan man också kalla det om man vill). Samtidigt som man skulle leva upp till alla yttre, ofta omedvetna krav skulle man hinna utforska och hitta sig själv och sin identitet på vägen. Ja. Stora beslut och förändringar för att vara i den åldern. Enorma utmaningar. Allt på en gång. Här snackar vi multitasking i dess yttersta spets.
 
Detta var naturligtvis inte något jag reflekterade över på samma sätt då, när jag var mitt i det. Nej vilken tonåring gör det? Det enda jag märkte av då var den ökande stressen och att jag inte riktigt kände igen mig själv vissa dagar. Jag kunde bli galen på mitt eget humör; när jag var mindre kändes det som om jag alltid var glad (naturligtvis är så inte fallet egentligen, men principen stämmer), och sedan kom tiden när jag kunde bli ledsen eller arg av de mest ologiska och märkliga anledningarna. Och för omgivningen var det ju minst lika svårt att hantera. "Hoho!? Vart tog den glada, lilla ungen vägen?"
 
Det var inte som att jag hade någon egentlig kris. Inte då. Inte av det sorten att jag slog i dörrar och vrålade på mina föräldrar. Nä, jag blev nog mest tyst och tillbakadragen. Kanske surare också. Lite mer orkeslös. Inte så konstigt mer tanke på hur mycket energi som måste gått åt till att tygla alla inre känslostormar. Mina föräldrar önskade nog både en och två gånger att jag skulle skrika lite mer eller slå i en dörr - reagera på något sätt. Det värsta som finns är ju det likgiltiga. Jag antar att det helt enkelt inte "var jag" att göra mycket väsen utåt då.
 
Därefter kom gymnasiet. Jag "hamnade i" en roll där jag kunde vara mig själv och det kändes som om det mesta vände där. I efterhand har jag kunnat konstatera att det var nog då min "synliga identitetskris" tog form. En ganska trevlig och smärtfri sådan om jag får säga det själv. Kanske aningen pinsam såhär i efterhand, men det är mest så jag skrattar åt det; jag spökade ut mig till gud vet allt under olika "temadagar" som jag och världens finaste islänning hittade på. Vi var väldigt fasta vid åsikten att "det spelar ingen roll vad andra säger - vi gillar det och det är roligt". Med lite reflekterande nu så kan jag inse att det troligtvis var så jag fick agera ut en del av mitt identitetssökande. Ja. Som sagt ganska smärtfritt, bortsett från en och annan skrattkramp. Det kunde varit värre.
 

 
Gymnasiet var en så enormt rolig tid i mitt liv. Jag gjorde många (pinsamma) saker som jag absolut inte skulle göra om idag, men inget som jag kan säga att jag direkt ångrar. De är trots allt en stor anledning till att jag hittat mig själv så bra idag. Bortsett från tiden innan jag fyllde ~5 år vågar jag nog påstå att jag aldrig varit så harmonisk och trygg i mig själv som jag är idag. Idag tar jag dessutom upp kontakter från högstadiet (vilket för övrigt får mig att må fantastiskt bra och ofta bli väldigt varm i hjärtat), som jag önskar att jag skulle ha gjort redan då, och jag kan konstatera att människor och deras utveckling verkligen fasinerar mig. Vi är alla så otroligt olika, och hanterar saker på så totalt skilda sätt.
 
Förstår ni hur förmånligt det är att att sedan få arbeta med den åldern (som egentligen känns så fruktansvärt jobbig) som högstadiet innebär? När man tagit sig igenom allt det kämpiga och kan se det med andra ögon. Tänk vad mycket man kan ändra och hjälpa! Bara genom att finnas där och förstå. För inte är det en lätt sak att ta sig igenom allt ensam när man inte ens själv lyckas förstå vad som händer. Ja, tänk hur mycket man som lärare kan påverka åt både det negativa och positiva hållet. Mitt mål borde vara att göra högstadieåldern till den bästa tiden någonsin - alla borde få möjligheten att minimera yttre kraven och maximera tiden för att hitta sig själv. Välkommen du stora utmaning, det ska bli ett sant nöje att bli din kollega! 

När det kommer till planering

 
Jag är verkligen en sådan person som kan gå lite smått crazy när det kommer till planering - jag vill planera allt, allt, allt. Jag älskar att planera. Och att ha kontroll på saker, det är nästan ett krav för att min hälsa inte ska vara i fara. Det har hänt mer än en gång att Daniel tittat konstigt på mig när jag kommit gåendes med mina 7 listor där jag skrivit ner "alla våra to-do". Fast så har jag å andra sidan alltid varit. Ja, jag är en väldigt organiserad människa helt enkelt. Grabben jag gifte mig med, not so much - något som är synnerligen frustrerande vissa stunder, men på det stora hela väldigt sunt och bra för mig. Han är avslappnad och ser till att jag inte går bananas och planerar allt 5 år i förväg, liksom han eliminerar en del av den stress jag annars lyckas proppa mig full med. Samtidigt är jag ofta den som ser till att saker bokas in och faktiskt blir gjorda - jag är "tjejen med kollen" i vårt förhållande. Vi kompletterar varandra ganska fint faktiskt.
 
Hur som haver. Jag gillar som sagt att ha saker nedskrivna på en lista för att sedan kunna stryka dem en efter en. Nej, jag borde säga älskar. Det känns så skönt att se listan bli kortare och att alla måsten prickas av. Så. Då kan ni ju tänka er hur det blir när jag hamnar i situationen där jag har en hel hög tentor, inlämningar, redovisningar och uppsatser att klara av och det inte är någon ordning eller struktur what so ever - kaos! Det är inte bra alls. 5 tentor, 4 inlämningar, 2 redovisningar och en portfolio att göra klart under en och en halv vecka (utöver vanliga föreläsningar) låter kanske mycket. Jag kan meddela att det är galet mycket. Ändå är det inte där min sko klämmer som värst. Många bollar i luften och stress känns fullt hanterbart; att inte ha planering, datum, tider och pluggstruktur under kontroll är fruktansvärt. Behöver jag säga att jag och tentaveckor (när institutionen som arrangerar kalaset har ungefär noll koll på läget) inte är de bästa av vänner?
 
Men okej. Djupa andetag. In och ut. Sådär ja. 3 inlämningar och en redovisning kan jag bocka av från veckans lista efter idag. Nu tänker jag boka in en avkopplande SPA-helg åt mig och min bättre halva, baka en "mittiveckan-kaka" (det har jag gjort mig förtjänt av), lugnt börja förbereda mig inför fredagens redovisning och sedan se en film. Ja. Så gör vi.
 
Hoppas ni har en lugnare tid än vi har fram till påsk! Om inte, glöm inte att andas och om plan A kör fast finns alltid andra alternativ. Det löser sig! Skriv en lista, det fungerar alltid tokbra och löser nästan allt - lita på planeringsproffset. Peace out.

När det börjar vankas jul

 
Finnas det något mysigare än julen? God mat, trevliga människor, juldofterna och mysbelysning överallt. Åh, jag älskar älskar älskar det! Och advent känns nästan minst lika mysigt. Jag och Daniel tassar runt i lägenheten och bara njuter av mysstämningen. Och denna morgonen. Woaa! Daniel väckte mig som vanligt  med  pussar och kramar (sånt är jag bortskämd med) och viskade sedan "Hanna, det snöar ute". Alltså. Den lyckan. Jag blir som ett litet barn igen när första snöflingorna faller. Bästa dagen! 
 
Så, nu ska jag gosa ner mig i allt mysigt, njuta av att det är vitt utanför fönstret och lugnt börja knåpa på min examinationsuppsats för den här kursen. Livet känns inte alltför jobbigt just nu.

Att leva på livets fina stunder

Vissa stunder i livet är sådär extra fina. Det bara är så. Som den där gången för ungefär 14 år sedan, när min mamma berättade att jag skulle bli storasyster. Jag var inte så värst gammal, men jag minns precis allt. Jag minns exakt vart jag stod just då. Likaså minns jag när fritidfröknarna ledde ut mig och berättade att "mamma och pappa har åkt in till sjukhuset för att lillasyskonet snart ska komma", och när jag väcktes och fick höra att jag hade fått en liten lillasyster. Ja, det är sådär hiskeligt fina saker att minnas (men som jag tänker på alldeles för sällan egentligen). Eller som när jag och pappa reste, vad som åtminstone kändes som, landet runt på olika hästtävlingar. Det var också väldigt fint. Glad och lycklig blir jag även av att tänka tillbaka på första gångerna som jag och Daniel träffades, och inte minst vårt bröllop. Ja, det gör mig också väldigt varm inombords.
 
Det är sådant jag lever på när vardagen är stressig och allt snurrar runt - stunder som jag blir lycklig i hela kroppen av att tänka tillbaka på. Ja, lite tårögd blir jag också, men det hör till. Fy skruttans vad fint mitt liv är. Faktiskt.
 

Insparkade revben och svullet smalben, men uppsatsen är snart färdig i alla fall

Yes, snabb uppdatering följer: Gårdagen spenderade jag med vikariejobb, därefter åkte jag hem, bakade bröd, lagade mat OCH hann hjälpa sjuka lillasyster med att rida hennes häst. Kändes som en galet bra och produktiv dag.. Tills surhästen bestämde sig för att sparka sin hästkompis. Alltså, häst-1 sparkar mot häst-2, men vänta lite! Där stod ju jag. Oh happy day! Först var det benet, strax under knäet som fick sig en smäll och näst på tur var mina revben. Yes. Andan var borta i Kina och vände skulle jag tro. Stackars mamma som blev livrädd. (Jag var ute och red med mamma när det hände.) Men häst-2 var nog åtminstone tacksam!
 
Så resten av kvällen (och natten) spenderade jag och mamma på den mysiga akutmottagningen. Härligt, inte sant? Jaja, det kunde varit värre. Inget brutet, bara sprickor. Och mjälten håller ihop än så länge, så vitt vi vet. Så nu är mitt största problem smärtan. Eller nja, mitt ALLRA största problem är att jag knappt lyckas stänga stövlarna då mitt ben har ökat några gånger i storlek. Därefter kommer smärtan. Men det går ju över.. Någon gång. Någon dag. :)
 
Idag pallrade jag mig hur som helst till jobbet ändå. Med mycket smärta, men det gick ändå att ta sig igenom. Håller tummarna för att morgondagen också ska fungera. (Jag jobbar nämligen hela denna veckan, och det är så roligt att jag absolut inte vill missa det. Dumma hästskrutting!)
 
Har man tråkigt när man pluggar så har man...
 
 
Ont eller ej så fick även denna dag vara till lite nytta! Jag har nästan skrivit färdigt uppsatsen (som senaste ska lämnas in på lördag), och jag har lagat kvällsmat till la familia. Så, inte helt bortkastat! :) Om jag känner mig själv rätt lär jag satsa på att bli helt klar med uppsatsen idag, samt förbereda lite inför morgondagens lektioner innan jag totalslocknar på kudden.

Min personliga "ateljé och konsthörna"

För extremt länge sedan utlovade jag en sammanfattning av alla de fantastiska konsverk jag hade skapat under dagistiden, och här är den nu. Redo att beskådas av omvärlden. Kan man annat än älska kommentarerna som barn ger!? Haha. Inte nog med alla dessa talangfulla mästerverk som jag med kritan i handen lyckats åtsadkomma, hittade jag även ett berg med brev och teckningar jag fått från andra. Favoriten är helt klart ett brev där det stod "TiLL HANNA FRÅN DiN VEN" på. Jag undrar verkligen hur mina vener tänkte när de skickade teckningar till mig själv. Och varför fick inte artärerna vara med på ett hörn i så fall? Mycket lustigt. Hur som helst, här har ni nu framför er "Hannas ateljé". Enjoy!
 
Konstverk nummer 1: Mamma och pappa, likheterna är helt klart slående. Kolla in ansiktsdragen säger jag bara, lika exakt som ett fotografi. Helt fantastiskt!
 
Konstverk nummer 2: Ett stilfullt och otroligt pricksäkert självporträtt, skapat av moi under en av mina mest kreativa och insiktsfulla stunder. Signerat med en felaktig stavning av mitt oerhört komplicerade namn. Kan nog säljas för ett antal tusenlappar, eller vad säger ni?
 
Konstverk nummer 3: "Jag har målat en väg."
Vilken fantastiskt orginell väg, någon ingenjör där ute som är sugen på att köpa en kopia av denna skiss kanske? Maila gärna och lägg ditt bud. (hannablog@hotmail.com)
 

Konstverk nummer 4: "Jag har ritat en väg med bilar på, men suddade ut den."
 

Konstverk nummer 5: "En katt som äter ormar. Jag kan inte berätta vad jag ritar mer."
Mystiken är ett populärt inslag inom konstens värld. Att inte avslöja alla detaljer bakom sina konstverk är nyckeln till framgång!
 

Konstverk nummer 6 (en illustrerad saga): "Det var en gång två spökhus. I det ena var spökena på promenad. I det andra huset var dom hemma."
En potentiell bestseller på litteratur-marknaden kanske!? ;)
 

Konstverk nummer 7: Hannas dikt.
"Sommar
och sol
Det är Varmt och Solit.
På Sommarn är
Det grönt och färj Grant."
 

Meddelande till mamma:
"HEJ MAMMA DU ÄR SNEL DET SKA BiL
KUL NER JAG SKA BLi STOR
SYSTER HELSNiGAR HANNA"
 
Utöver detta finns självfallet en hel del annat smått och gott, dock känner jag att jag behåller det för mig själv. Vill naturligtvis inte riskera att så värdefulla (ja, potentiellt ovärdeliga!) mästerverk blir sålda som piratkopior. ^^ Sedan har vi sagor som "Musen mus mus gör en volt", men det är alldeles för spännande för att jag ska kunna dela med mig av den här på bloggen. Ni hör ju själva på namnet.. Ohsch, vilken story!

Har blivit med gård och "barn"

Yes, senaste veckan har jag och Daniel spenderat ensamma hemma på mina föräldrars gård. Resten av familjen är nämligen i Spanien och slappar. Själv är jag en konstant hårt arbetande person. ;) Haha. Hur som helst är det inte bara jobbet som ska skötas. Oh nej! Just nu är det 2 hästar, 2 hundar, 13 får, 2 katter och 7 kattungar som ska matas, gosas med, promeneras, mockas åt, ridas och tittas till. Full rulle med andra ord! Men i ärlighetens namn trivs vi ganska bra. :) Tur att vi ser till att skaffa oss liiiite egentid mellan allt jobb. Haha. Så att uppdatera bloggen har det inte funnits tid för, men det ska bli bättring. Ska göra en snabb uppdatering snart. :) Lovar!

En av de sju minstingarna. Myskissar!

När känslan infinner sig

Idag hade jag en sådan där fantastisk och underbar dag.. Cyklade till jobbet, det har varit strålande väder och en bra arbetsdag, sedan cyklade jag och Daniel in till stan för att fixa nytt pass och hämta ut paket. På väg hem, i solskenet när jag just druckit min kalla dricka, kände jag min för första gången på otroligt länge nöjd! Tillfreds och fullständigt lycklig! Nöjd med tillvaron helt enkelt. Jag blev så himla glad av att åter igen få känna känslan att ha perfekt balans i livet. Just då var allt rätt. Jag hade sovit mycket, hade fått ut något av dagen, jag var inte hungrig, inte törstig, inte trött. Bara nöjd och tillfredställd, avslappnad och lycklig. Jag konstaterade med glädje  att jag för tillfället har allt önskar och lite till: världens finaste familj, en underbar fästman, ett trevligt nu att leva i och de bästa planerna för framtiden. Åh, livet är allt bra fint!


Gissa vad jag gjorde idag?

I fredags hade jag teoriskrivningen för körkortet, och klarade det.. Woho! Vad som är ännu mer "woho" är att jag även klarade uppkörningen idag. :) Såå skönt! Nu har jag körkort och slipper tänka mer på den delen.. Så himla glad att jag inte behövde göra om någon del heller. Lycka och lättnad! :) Tack alla underbara och gulliga människor som peppat mig. Nu är åtminstone min dag räddad. ;) Haha. (Synd bara att jag kommer bli tvingad att köra i fortsättningen. Usch! Jag som avskyr att köra bil, haha. Helt fel person för att ha körkort. :P)

I övrigt är väl inte livet så värst party om vi säger så. Världen gick inte under i lördags, men efter allt som hänt i helgen så känns vardagen ganska jobbig faktiskt. Det är svårt att inte beröras när två unga killar omkommer i en sådan olycka. Jag mår själv illa av att tänka på hur anhöriga och vänner mår.. Så fruktansvärt att få gå igenom något sådant! Livet är så himla orättvist! Vila i frid pojkar, hela Skövde (och ännu fler) tänker på er..

Hanna!
Personligt
Personligt bloggar
Personligt
RSS 2.0