Det är inte alltför synd om oss just nu
Ja, vår vecka so far. Inte alltför ansträngande, precis som vi önskat. Några vändor till skolan, en sväng förbi IKEA och en total make over i kontoret hemma. Plats för att jazza loss där inne har vi icke numera (som om vi någonsin haft det), men två skrivbord (och två arbetsplatser) kändes väldigt trevligt med två studenter i huset. Från i onsdags tog vi påskledigt och nu har vi mer eller mindre checkat ut helt från allt som kan förknippas med studier och jobb. Nästan. Lite pluggande är ofrånkomligt.
Nåväl. Onsdag-torsdag spenderade vi tid hemma hos svärföräldrarna och blev bortskämda som vanligt (=inte överdrivet stort fokus på studier). Igår kväll åkte vi ut till min familj, eller ja gården åtminstone, och åt middag med farmor och farfar. De hade med sig hårboll ett och två dessutom, så sedan dess har hela skaran djur varit samlad under vårt befäl. Yepp, that's right. Medan min familj är iväg och njuter av finväder och Sveriges bästa skidåkning (inte avis, inte alls) håller Daniel på att bli en i hundflocken (han gör konstiga ljud och kryper runt på golvet - creepy) och jag agerar självutnämnd kapten över hästmockeriet. Fancy, very fancy! Ja, sedan glassar vi såklart runt och låtsas vara gårdsägare. Det är sådant man gör dagar som dessa.
Nog tycker jag att vi sköter detta snyggt. Bortsett från några MMS till far min där vi, mogna som vi är, var tvungna att visa hur vi bröt mot regler (hundar i soffan gick tydligen relativt bra, men att öppna hans fina wiskey var ett klart ajjabajja - good to know) har vi utfört alla uppgifter högst seriöst och professionellt. Hästarna var dock ytterst skeptiska till min teknik för utfodring imorse, det måste erkännas. Förstår inte vad jag gjorde för fel, men de lätt idiotförklarande blickarna borrade sig igenom mig - what. are. you. doing ("crazy human" var redan underförstått)? Inte var hårbollarna mycket bättre. Nä. De satt i stalldörren, gäspade stort och använde sina "vi vill antingen sova eller ha frukost nu, och definitivt inte sitta här-blickar" mot mig. Morgonpigga familjen var det här ja. Eller inte.
Älskad eller inte bland djuren, min lillasyster måste åtminstone tycka om mig. När vi kom hem hittade jag en överraskningspresent på sängen i mitt gamla rum. En vit, toksnygg Bondelid-tröja och, finast av allt, ett hjärtebrev. Bara för att jag är "världens bästa storasyster". Sug på den ni! Själv fick jag ett dubbelt så stort hjärta, började som vanligt gråta (för det var så extremt fint) och sprang tårögd ner till Daniel ropandes "titta Daniel, titta, titta, titta! LÄS!". Även han var nog aningen tagen. Hon är ju så så fin den där ungen. Så omtänksam. Ja. Och så världsabäst helt enkelt! Jag vet inte riktigt vad jag skulle göra utan henne. Ibland går hon mig på nerverna, men som jag älskar den tösen. ♥ Jisses! Bästa. Som. Finns.
Jo, veckan kunde varit sämre. Definitivt. Nu vankas dessutom påsk och stormiddag med favoriterna! Det kan bara sluta bra. Fast först laxmiddag och kladdkaksdessert, följt av film och soffhäng med min bättre halva. Misstänker att vi får sällskap av hårbollarna när det kommer till filmtittandet.
20:21:00
Tillbaka uppe i sadeln igen
Det bästa med att inte ha huvudansvaret för en häst är att man kan välja att ta ridningen de dagar som det är fint väder!
Ja i lördags åkte vi faktiskt och överraskade far min trots allt. Och överraskad, ja det blev han minst sagt! Hej och hå. Dessutom fick han sina älskade skor i present (vilket han inte räknade med eftersom "ingen skulle ha tid att hinna handla dem i Göteborg") så lyckan var ganska total.
Även landet levererade finväder hela helgen, och jag fick återta platsen uppe i sadeln (om än bara för en ridtur). Träningsvärk får jag icke (så fruktansvärt otränad är jag inte), men öm i rumpan. Jisses! När hände det? Det har aldrig hänt mig förrut! Nåväl, det var det minsann värt. Unghästen körde halva sitt "bus-program" med mig, resten sparar han till när mamma rider honom, och nog är det lite underhållande. Och lite trevligt att få bekräftat att jag inte helt glömt bort hur man gör.
Det blev kort och gott en helg precis som jag behövde ha den efter alla tentor. Avslappnat, få leva livet på landet, gosa med djuren, finväder och sällskap i världsklass. Ja och lyxmat! För att inte nämna tårtor. Nu känns livet väldigt rätt igen! Inte för att livet inte kändes rätt tidigare, det bör förtydligas. Men då var det tentor som jag stressade upp mig över, jag var småsjuk och blev aldrig helt hundra frisk, dålig sömn, träningen var obefintlig och matlagning hamnade väldigt långt ner på prio-listan. Inte bästa hälsokuren precis. Men nu så! Nu är jag tillbaka i sadeln igen - både bokstavligt på hästryggen och bildligt i livet. And it feels good.
Tid för varandra
Nu har vi pluggat dygnet runt och skrivit så många tentor att vi glömt vad vi heter, ungefär. Nu förtjänar vi allt att ta det lugnt och ha "bara vara med varandra-tid" ett tag. Så lugnt som vi nu hinner ta det med allt annat som drar igång direkt. Är det inte tentor eller skola så är det något annat som ska göras. That's life. Fast ibland måste man ju dock få unna sig tiden att göra något annat än måsten och bara ta det lugnt - påsk blir vår "lugna vecka". En mer än välkommen sådan. Familjetid, pyssla om djuren, långa promenader i det förhoppningsvis fortsatt fina vädret, träffa favoritpersoner som man saknat, goda middagar och återhämtning - helt enkelt gå in i den där harmoniska bubblan som man lätt trillar ur när vardagslunket blir stressigt.
Någon speciell fyller år
Idag är ingen vanlig dag, nej idag är min pappas födelsedag - hurra hurra hurra! Ja han fyller år och jag har en fetjobbig grammatiktenta att ta mig an; tajmingen är ingen höjdare som ni hör. Om jag hade fått välja själv så hade jag definitivt inte placerat mig i en provsal idag. Nej då hade jag stått och bakat tårta och kakor till min fina far, som för övrigt också råkar inneha titeln "världens bästa far" - det ni! Och så skulle jag ha kramat honom lite extra. Det förtjänar han minsann! ♥ Nu får han kanske nöja sig med lite falsksång i luren istället. Vilket utbyte liksom. Nåväl. Svårt att ändra på det nu, så vi får helt enkelt ta igen det senare.
Ja men världens bästa pappa. Det är inte alla som har det. Han är faktiskt en av mina allra bästa vänner och det har han nästan alltid varit. Jag är väldigt mycket "pappas flicka", och ju fler år som passerar desto mer lik honom tycker jag att jag blir - inte utseendemässigt då, utan mer sett till personlighet, åsikter och värderingar. Vi är definitivt inte eniga om allt, vi resonerar inte lika om precis allt (även om det är standard att vi gör det) och vi håller inte alltid sams (även om det är ytterst sällsynt att vi är osams numera), men vi är liksom ett bra team. Han är en av de personer jag respekterar mest här i världen och jag kan inte med ord beskriva hur viktig han är för mig. På alla sätt. Att vi nu har en London-weekend inbokad i april känns helt fantastiskt och hur roligt som helst. Det ser jag fasligt mycket fram emot. Senast jag var i London köpte jag med en kylskåpsmagnet med texten "someday I'll find my prince, but daddy will always be my king" hem till honom, och nog tusan stämmer det fortfarande. Jag hittade ju min prins (världens finaste sådan dessutom), men ingen kan någonsin ta pappas plats i hjärtat. Icke.
Så. Grattis på din stora dag pappa! Du är den bäste. Och jag älskar dig till månen och tillbaka. ♥ Du säger alltid att du är så stolt över oss döttrar, så nu får jag passa på att säga desamma - jag är stolt över att ha dig som far och förebild.
Jämställdhet i förhållandet
Jämställdhet. Ett minst sagt värdeladdat ord i dagens samhälle. I mitt och Daniels förhållande har det alltid varit så självklart till den grad att jag knappt tänkt på att det finns andra alternativ. Klassiska könsroller är inget vi håller oss efter speciellt mycket här inte. Eller ja. 9 av 10 gånger kör Daniel bilen, men då av den enkla anledningen att jag tycker det är vråltråkigt - jag genuint ogillar att köra bil just för att det är så tråkigt. Om jag väl kör bil så finns det två möjliga förklaringar: jag är ensam och har inget annat val eller så har Daniel tvingat mig till det med motiveringen "det är bra att träna så du inte glömmer". När det kommer till teknik så har jag en man som är jätteintresserad medan mitt egna intresse ligger på minusskalan. Ni hör ju själva. Så gällande de delarna spelar jag helt enkelt dum och kör med lite vita lögner, som vi båda är mycket väl medvetna om, i stil med "jag kan inget om detta och förstår inte hur det fungerar" vilket resultaterar i att han fixar allt som rör tekniken i vårt hem. Jag är lat. När han inte är hemma så får jag såklart fixa alla problem på egen hand, men om jag kan slippa undan så gör jag det mer än gärna.
Alla andra uppgifter delar vi helt sonika 50/50. Har vi inget viktigt att göra lagar vi mat, städar, diskar, tvättar och allt sådant tillsammans, och vi ser till att ha roligt medan vi gör det. Annars faller det sig ganska naturligt att den som har mest tid över lagar mat och diskar om det är stressigt. Jag behöver aldrig tjata om att saker ska bli gjorda, inte mer än han måste tjata tillbaka. Jag behöver sällan ens be om det. Självklarheter kan man tycka.
Därför blir jag lite mörkrädd när jag inser att detta inte alls är speciellt självklart för alla. Att det finns "tips för att bli en lyckligare man" som innebär så självklara saker som att du kavlar upp ärmarna och hjälper till i hemmet. Jag menar, hey news flash! Är det inte ganska uppenbart att man mår bättre av att hjälpa till (oavsett situation och syssla), att förhållandet utsätts för mindre belastning och att det uppstår färre konflikter om man hjälps åt med vardagssysslorna - förhållanden handlar väl om team work?
När jag väl kommer på mig själv med att vara tacksam för att jag har en man som tar så mycket ansvar och aldrig "lastar över saker" på mig blir jag samtidigt fruktansvärt ledsen. Ledsen för att det inte är lika för alla. Tänk hur många gånger det skulle kunna underlätta om var och en gjorde det man var bra på och tyckte var skoj, och alla de övriga, tråkiga sakerna hjälptes man åt med oavsett könstillhörighet. (Förhoppningsvis har väl inte ditt kön något som helst att göra med på vilket sätt du utför vanliga hushållssysslor!? Yuck!) Det går ju åt båda hållen - enligt mig blir du inte lyckligare av att utföra hushållssysslor om du är man jämfört med om du är kvinna. Löjligt påstående! Det är enbart en fråga om att ta ansvar för att gemensamma uppgifter blir gjorda och underlätta för varandra - hjälpas åt! Är inte det en av grundstenarna till att man ska kunna ha ett harmoniskt, fungerande vardagsliv och därmed också förhållande?
Att hitta en gammal guldgruva
När jag häromdagen skulle rensa ur min inkorg på mailen hittade jag alla möjliga spännande mail. Vissa mer spännande än andra, och många av dem rörde bröllopet så de skrev jag faktiskt ut och la i vår bröllopslåda - den börjar bli lätt överfylld nu om vi säger så. Jag hittade även flera mailkonversationer jag haft med min fina mormor och jag inser nu att vi alltid lyckas klämma in några (ibland egen-påhittade) superlativ som avslutning. Moget. Väldigt moget. Jag menar, lyssna på detta. Detta är alltså från en av alla våra mailkonverastioner.
- "Världens bästaste mormor"
- "Bästa, vackraste barnbarnet"
- "Jättebästaste mormorn"
- "Det vackraste, finaste barnbarn denna jord någonsin skådat"
- "Det bästaste som finns på jorden i skrivande stund"
- "Ditt äldsta och klokaste barnbarn"
- "Allra bästaste mormor bland alla andra mormödrar som du har"
- "Ditt mest undersköna och begåvade barnbarn"
- "Din bästaste släkting"
Nej men vi har inte så höga tankar om oss själva, nää. Inga överdrifter här inte. Ren fakta liksom, det blir bäst så. Och när man ser det såhär så verkar det ju inte alls som om vi försöker bräcka varandra.. Haha! Det är minst sagt en underhållande uppgift att gå igenom alla mail vi skickat.
När det kommer till att hitta sig själv
Ja livet är minsann inte lätt alla gånger. Vi har våra kriser, som kan ta form på de mest fascinerande sätt, och det blir sällan precis som vi tänkte oss från början. Jag både arbetar nu och kommer ägna mitt framtida liv åt att arbeta med människor i den åldern där vi kanske har det som allra tuffast med att hitta oss själva - hur intressant är inte det!? Högstadiet. Ja. Jag har nog fortfarande inte riktigt fått ordning på mina egna känslor från den tiden. Den hade sina ljusa stunder, naturligtvis. Fast så fanns alltid den där delen som innebar att man började bli mycket mer medveten om världen runtikring, man var "tvungen" att börja prestera i skolan, man var tvungen att välja åt vilket håll man skulle rikta sin framtid, kroppen och huvudet utvecklades olika snabbt (man passade liksom inte in riktigt i bilden man hade av sig själv), hormonförändringar, mycket indirekt grupptryck påverkade gruppkonstellationerna, man var tvungen att läsa alla ämnen (även de som man avskydde), man hade roller att leva upp till och vuxna bestämde omedvetet roller utifrån hur man såg ut, om man var kille eller tjej och hur de förväntade sig att man skulle bete sig (förutfattade meningar kan man också kalla det om man vill). Samtidigt som man skulle leva upp till alla yttre, ofta omedvetna krav skulle man hinna utforska och hitta sig själv och sin identitet på vägen. Ja. Stora beslut och förändringar för att vara i den åldern. Enorma utmaningar. Allt på en gång. Här snackar vi multitasking i dess yttersta spets.
Detta var naturligtvis inte något jag reflekterade över på samma sätt då, när jag var mitt i det. Nej vilken tonåring gör det? Det enda jag märkte av då var den ökande stressen och att jag inte riktigt kände igen mig själv vissa dagar. Jag kunde bli galen på mitt eget humör; när jag var mindre kändes det som om jag alltid var glad (naturligtvis är så inte fallet egentligen, men principen stämmer), och sedan kom tiden när jag kunde bli ledsen eller arg av de mest ologiska och märkliga anledningarna. Och för omgivningen var det ju minst lika svårt att hantera. "Hoho!? Vart tog den glada, lilla ungen vägen?"
Det var inte som att jag hade någon egentlig kris. Inte då. Inte av det sorten att jag slog i dörrar och vrålade på mina föräldrar. Nä, jag blev nog mest tyst och tillbakadragen. Kanske surare också. Lite mer orkeslös. Inte så konstigt mer tanke på hur mycket energi som måste gått åt till att tygla alla inre känslostormar. Mina föräldrar önskade nog både en och två gånger att jag skulle skrika lite mer eller slå i en dörr - reagera på något sätt. Det värsta som finns är ju det likgiltiga. Jag antar att det helt enkelt inte "var jag" att göra mycket väsen utåt då.
Därefter kom gymnasiet. Jag "hamnade i" en roll där jag kunde vara mig själv och det kändes som om det mesta vände där. I efterhand har jag kunnat konstatera att det var nog då min "synliga identitetskris" tog form. En ganska trevlig och smärtfri sådan om jag får säga det själv. Kanske aningen pinsam såhär i efterhand, men det är mest så jag skrattar åt det; jag spökade ut mig till gud vet allt under olika "temadagar" som jag och världens finaste islänning hittade på. Vi var väldigt fasta vid åsikten att "det spelar ingen roll vad andra säger - vi gillar det och det är roligt". Med lite reflekterande nu så kan jag inse att det troligtvis var så jag fick agera ut en del av mitt identitetssökande. Ja. Som sagt ganska smärtfritt, bortsett från en och annan skrattkramp. Det kunde varit värre.
Gymnasiet var en så enormt rolig tid i mitt liv. Jag gjorde många (pinsamma) saker som jag absolut inte skulle göra om idag, men inget som jag kan säga att jag direkt ångrar. De är trots allt en stor anledning till att jag hittat mig själv så bra idag. Bortsett från tiden innan jag fyllde ~5 år vågar jag nog påstå att jag aldrig varit så harmonisk och trygg i mig själv som jag är idag. Idag tar jag dessutom upp kontakter från högstadiet (vilket för övrigt får mig att må fantastiskt bra och ofta bli väldigt varm i hjärtat), som jag önskar att jag skulle ha gjort redan då, och jag kan konstatera att människor och deras utveckling verkligen fasinerar mig. Vi är alla så otroligt olika, och hanterar saker på så totalt skilda sätt.
Förstår ni hur förmånligt det är att att sedan få arbeta med den åldern (som egentligen känns så fruktansvärt jobbig) som högstadiet innebär? När man tagit sig igenom allt det kämpiga och kan se det med andra ögon. Tänk vad mycket man kan ändra och hjälpa! Bara genom att finnas där och förstå. För inte är det en lätt sak att ta sig igenom allt ensam när man inte ens själv lyckas förstå vad som händer. Ja, tänk hur mycket man som lärare kan påverka åt både det negativa och positiva hållet. Mitt mål borde vara att göra högstadieåldern till den bästa tiden någonsin - alla borde få möjligheten att minimera yttre kraven och maximera tiden för att hitta sig själv. Välkommen du stora utmaning, det ska bli ett sant nöje att bli din kollega!
Kom kom, vart helst du än gömmer dig!
Ni anar inte hur mycket jag längtar efter sommaren. En ordentlig vår hade jag inte heller tackat nej till, men snö. Nej tack. Jag hade behövt ordentligt med sol och värme just nu känner jag, en riktig energiboost liksom. Det känns lite som att jag har skolarbeten upp över öronen och ännu mer snö piggar verkligen inte upp tillvaron. När våren kommer blir jag dessutom på så löjligt bra humör, och livet känns alltid väldigt, väldigt trevligt då av någon anledning. Så. Komsi komsi våren, vart helst du än gömmer dig! Jag behöver dig sådär desperat mycket.
Dock misstänker jag att jag får nöja mig med att pluggpausa och titta igenom fotoalbum om jag vill ha lite "sommar-feeling" de kommande veckorna. Shorts, jack-fritt, tassa barfota i gräset, picknickar, D-vitamin i stora lass och kvalitetsplugg utomhus - åh! Nä. Tillbaka till verkligheten igen. Nu är jag tokpepp på att få klart morgondagens grammatikredovisning och därmed kunna pricka av ytterligare ett moment från listan med to-do. Wish me luck!
Julen och nyår 2011 firade vi i Sydafrika, med den mest fantastiska resan ever. Om jag längtar tillbaka? Gissa.
När det kommer till planering
Jag är verkligen en sådan person som kan gå lite smått crazy när det kommer till planering - jag vill planera allt, allt, allt. Jag älskar att planera. Och att ha kontroll på saker, det är nästan ett krav för att min hälsa inte ska vara i fara. Det har hänt mer än en gång att Daniel tittat konstigt på mig när jag kommit gåendes med mina 7 listor där jag skrivit ner "alla våra to-do". Fast så har jag å andra sidan alltid varit. Ja, jag är en väldigt organiserad människa helt enkelt. Grabben jag gifte mig med, not so much - något som är synnerligen frustrerande vissa stunder, men på det stora hela väldigt sunt och bra för mig. Han är avslappnad och ser till att jag inte går bananas och planerar allt 5 år i förväg, liksom han eliminerar en del av den stress jag annars lyckas proppa mig full med. Samtidigt är jag ofta den som ser till att saker bokas in och faktiskt blir gjorda - jag är "tjejen med kollen" i vårt förhållande. Vi kompletterar varandra ganska fint faktiskt.
Hur som haver. Jag gillar som sagt att ha saker nedskrivna på en lista för att sedan kunna stryka dem en efter en. Nej, jag borde säga älskar. Det känns så skönt att se listan bli kortare och att alla måsten prickas av. Så. Då kan ni ju tänka er hur det blir när jag hamnar i situationen där jag har en hel hög tentor, inlämningar, redovisningar och uppsatser att klara av och det inte är någon ordning eller struktur what so ever - kaos! Det är inte bra alls. 5 tentor, 4 inlämningar, 2 redovisningar och en portfolio att göra klart under en och en halv vecka (utöver vanliga föreläsningar) låter kanske mycket. Jag kan meddela att det är galet mycket. Ändå är det inte där min sko klämmer som värst. Många bollar i luften och stress känns fullt hanterbart; att inte ha planering, datum, tider och pluggstruktur under kontroll är fruktansvärt. Behöver jag säga att jag och tentaveckor (när institutionen som arrangerar kalaset har ungefär noll koll på läget) inte är de bästa av vänner?
Men okej. Djupa andetag. In och ut. Sådär ja. 3 inlämningar och en redovisning kan jag bocka av från veckans lista efter idag. Nu tänker jag boka in en avkopplande SPA-helg åt mig och min bättre halva, baka en "mittiveckan-kaka" (det har jag gjort mig förtjänt av), lugnt börja förbereda mig inför fredagens redovisning och sedan se en film. Ja. Så gör vi.
Hoppas ni har en lugnare tid än vi har fram till påsk! Om inte, glöm inte att andas och om plan A kör fast finns alltid andra alternativ. Det löser sig! Skriv en lista, det fungerar alltid tokbra och löser nästan allt - lita på planeringsproffset. Peace out.
Dagen vi alltid bär med oss i hjärtat
För vad som just nu känns som flera år sedan (fast det handlar såklart bara om månader, inte år) skrev jag ett inlägg om vår bröllopsdag och numera har ni väl sett det mesta som finns att se. Jag erkänner, jag är fortfarande lite i bröllopsbubblan och jag inser att det är mycket bröllopsbabbel. Men det är ju det största någonsin - hur skulle jag kunna låta bli!? Hur som helst. För er som fortfarande inte tröttnat på bröllop kommer här ytterligare ett inlägg. Otippat. Jag ramlade även över ett inlägg som min kompis (som för övrigt har ett galet bra namn) hade knåpat ihop - det kan ni alltid läsa om ni känner er extra nyfikna.
Här är den illustrerade verisonen av halva vår bröllopsdag. Åh, jag hade kunnat göra det minst 10 gånger till - med samma man såklart. Vilken dag! Det känns fortfarande lite magiskt och svårt att greppa. Herr och fru. ♥ Vilken grej liksom!
Så mycket kärlek
Ni kan inte ana vilken dag jag haft. Jag har jobbat hela dagen, bokstavligt talat, och är nu helt slut i kroppen liksom mentalt men oj så mycket det var värt. Att arbeta med barn måste verkligen vara det finaste man kan få göra. Vilket förtroende! Och denna dagen. Så mycket kärlek att mitt hjärta vuxit minst 3 storlekar idag.
Jag har fått frågor som "vilken film såg jag på natten?" (vilket för övrigt är en helt logisk fråga -not- att ställa till mig, då chansen att jag både ska kunna komma på vilken natt flickan hade i åtanke samt vilken film hon såg då är relativt liten) och "får jag gissa på hur gammal du är?" samt kommentarer i stil med "du ser ut som en mamma!" och "'anna, 'anna, 'anna, 'anna, 'anna, ' anna, 'anna, 'anna, 'anna.... DÄÄÄ!" - variationen är enorm vill jag lova. På frågan om min ålder borde jag ha svarat nej, för svaret jag fick var ganska brutalt. "Är du 40 år?".. "44 då!?". Och pojken gjorde stora(!!) ögon när det kom fram att jag "bara var 20 år". Haha! Ni kan ju tro att jag är glad över vetskapen om att små barns tidsuppfattning när det kommer till "stora tal" inte är perfekt.
Ja sedan har jag fått leka som om jag vore 4 år igen och samtidigt vara "fröken som vet allt" (där inkluderat den som löser tvister i frågor om prinsessor får ha en eller flera vakter och om man faktiskt kan vara en prins och vakt samtidigt). Jag har även fått ta emot blöta bebispussar, köra multitasking med en bebis på vardera arm samtidigt som jag agerar monster som jagar alla barn som varit busiga, läsa sagor med löjligt mycket inlevelse, knuffa gungor högre högre högre och ta emot tultande blöjrumpor som bara vill snoffsa och kramas lite. Alltså hur skulle jag inte kunna bli lycklig av en sådan dag!? Ni hör ju. Det går knappt att berätta utan att smälta lite, och då är ord inte ens i närheten av upplevelsen i verkligheten. Jag har hittat min plats på jorden. Om ni inte förstod det.
Matmässa vid vattnet
Åh inser ni hur galet gott detta var!? Färska frukter och bär, med choklad.. Välkomna kära sommarkänslor! ♥
Hela gårdagen spenderades tillsammans med mannens familj (ja numera är det ju "min" familj också, men för att ni ska förstå skillnaden säger vi så), och då passade vi alla på att gå på matmässan i Eriksbergshallen. Jag hade nog väntat mig ett relativt litet spektakel men icke, det var ju jättestort! Eller ja, stort åtminstone. Och mycket gott fanns det minsann. Vi gick runt och smakade på gud vet hur många olika saker och mmm-ade i kör. Vi drack cola som inte var cola, testade 100 ostar, åt tortillachips från påsar med dödskallar på (ni anar inte hur eldigt DET blev i munnen) och provsmakade (eventuellt med några omtagningar) på choklad i alla dess former. Och några kassar med godsaker följde allt med oss hem också. Ja det mesta köpte svärföräldrarna, så med mig och mannen fick faktiskt "bara" lite choklad hänga med..
.. eller ja. Jag gjorde de klassiska ekorreögonen och mannen köpte med mitt älskade set med spritsar hem också. Jag försökte även med färsk sparris men där tog bromsen tydligen i illa kvickt - attans alltså!
När man måste erkänna sig totalblåst
Ni anar inte hur totalblåst jag blev i fredags. Dra mig baklänges alltså. Vi hade en tapaskväll med Jenny inplanerad och jag var peppad till tusen. Sedan hade jag och Jenny även bestämt att träffas en stund innan, för att fika och prata i mun på varandra i några timmar. Jag tyckte att 17.00 lät rimligt att träffas, då middagen var planerad till 19.30 - 2,5 timme borde ju räcka kan man tycka. Jenny godkände tiden. Vid lunchen fick jag ett meddelande i stil med "Hanna, det har hänt något ganska allvarligt och jag tror vi måste prata.. Oroa dig inte, men jag skulle jättegärna ses tidigare om det går!? Jag behöver verkligen få prata.." och ni kan ju tro att mina tankar gick bananas kring vad som kunde hänt min fina Jenny. Så jag berättar, med tårar i ögonen (ja tårar, förstår ni hur tjata jag och Jenny är!?) för mannen att jag måste in tidigare och pallrar mig iväg. Vi möts upp och tar en spårvagn för att åka till ett "tokmysigt fik, mitt ute i ingenstans, men som vi bara måste testa - 5 stjärnor i GP är inte att leka med" och jag fattar inget. Nä. Så kliver vi av spårvagnen och Jenny utbrister "nä men se vem som står där.. Och vem kommer gåendes där borta!?" varpå min hjärna tar ungefär en halvminut att koppla ihop ett och ett. Så där stod jag med hakan i marken, Jenny vid min sida och våra båda andra halvor framför mig - surprise!
Efter mycket om och men (och några försäkringar om att överraskningen inte var att hänga på ICA:s parkering) hittade vi in till Laserdome och hade 40 helt galet roliga minuter iklädda blinkande västar. Sedan promenade vi till tapas-restaurangen där vi hade en helt fantastisk kväll. Det var hur mysigt som helst och maten smakade lätt gudomligt. Ja vi hade så trevligt att när klockan började närma sig mycket tog vi spårvagnen hem till oss och avslutade med filmkväll.
Mina fredagar. Ja behöver jag säga att jag älskar fredagar!? Och jag älskar min fina man och mina världensbästavänner. Jag känner mig så så lyckligt lottad att det inte riktigt är klokt! Hakan min är fortfarande öm efter att ha slagit i marken så många gånger, men jag kan inte annat än tacka. Så. TACK, för att ni totalblåste mig! Hur ni lyckades med allt (inte minst tajmingen) vet jag inte riktigt, jag hade verkligen ingen aning. Ni är amazing.
Bröllopsresan i filmatiserad version
Alltså ni förstår inte hur mycket jag garvat åt våra filmer från bröllopsresan. Inte för att de är speciellt roliga (mer än för oss själva, ur "minnesaspekten"). Vissa må vara aningen spårade, ja till den grad att ingen någonsin kommer få se dem med tillhörande ljud, men över lag så är de ganska "normala". Ja och då undrar ni såklart vad som fått oss att skratta åt dem. Jo. Såhär i efterhand kan vi konstatera att ungefär 70% av filmerna går ut på att någon av oss står och fotograferar. Haha! Ni som hängt med minns kanske första inlägget om bröllopsresan, då jag berättade att vi för det mesta glömde ta kort och de vi faktiskt har är nästan uteslutande på när vi äter mat. Jag ändrar det nu till "vi glömde ta kort, och när vi kom på det fotade vi mat eller kyrkor".
Så, för att sammanfatta. Om bara man tittar på våra bilder och filmer från resan skulle man tro att det enda vi gjorde var att äta och fotografera kyrkor, ja och givetvis filma när vi gjorde det. Haha! Så fort vi gjorde något roligt (som att inte äta, titta på 100 kyrkor eller åka bil) glömde vi helt bort alla kameror. Men what the heck, nu hann vi uppleva desto mer på plats. Så här kan ju den nyfikne ta en kik på när vi fotograferar Italiens alla kyrkor eller äter. Enjoy!
När helger blir dagar att lyxa
Vi har i sanning börjat lägga oss till med tydliga matvanor på senaste tiden. Speciellt på helger. Ja, det är inte på ett negativt sätt. Vi har bara börjat laga väldigt mycket ordentlig mat. Eftersom vi slutat synda med godis så lyxar vi istället med trerätters nästan varje helg nu. Förra helgen var verkligen extrem.
På fredagen var vi, som jag nämnde någon gång där, bjudna på middag hos några vänner och dra mig baklänges var trevligt vi hade. Och maten, ja oj vad gott vi åt. En sådär löjligt lyckad kväll med helt amazing sällskap. Verkligen. Resten av helgen var inte fy skam den heller, och även om det bara var jag och mannen hemma så lagade vi trerätters både på lördagen och söndagen. Helglyx!
Tänka sig, snart är det helg igen! Nu på idag ska vi ut och äta tapas med världensbästaJenny, vilket blir tokmysigt och nästan farligt skoj! Under helgen kommer dessutom svärföräldrarna hit, så då får vi hitta på något annat skoj i matväg också. (Mycket matfokus nu kände jag.. Kan bero på att jag är hungrig. Hah!)
En räk- och löjromstoast till förrätt, (älg)stek med kantarellsås och en stor sallad till varmrätt samt en fräsch, lagom söt dessert är ganska standard när vi känner för "mer än vardagsmat". Borskämda med att slippa köpt kött är vi också..
