Det syns dessutom väldigt tydligt på de som är ensambarn i lite "rikare" familjer, då det bokstavligt talat är små prinsar och prinsessor. Så otroligt bortskämda, med både uppmärksamhet och saker! Skriker för minsta lilla och får direkt sin vilja igenom. Usch! Det tycker vi inte alls om. (Naturligtvis ser man det över hela världen, men det är trots allt mer tydligt och förekommer oftare här än vad jag tidigare sett och upplevt.) På många barn blir det dessutom så otroligt stor press att lyckas; det är familjens enda och stora "hopp"! Vissa av de kineser vi pratat med berättar om hur det ofta brukar vara i familjer här.. Barnen ska vara bäst i klassen, ta dans-, musik- och målarlektioner. De ska helst vara  bäst inom någon sport också och ha speciella "talanger". Allt är en tävling och prestationsångesten blir i vissa fall enorm! Helt galet!

Jag antar att det har varit en bra politik för Kina, då man verkligen behövt dra ner på landets befolkningsmängd, men det känns ändå ganska hemskt. Nu har man ju dock ändrat det lite, så i relationer där båda parter är ensambarn så får man skaffa två barn. (Man börjar ju bli rädd att det ska bli för lite kineser.)