RECEPT: Vit chokladmousse med limemarinerade hallon
Recept för 6 personer.
Chokladmousse
100 g vit choklad
2 dl vispgrädde
1 äggvita
Topping
Hallon
Lime
Honung
- Bryt chokladen i bitar och smält den över vattenbad.
- Vispa grädden tjock i en bunke.
- Vispa hastigt äggvitan (i annan bunke) och häll sedan i den smälta chokladen under fortsatt vispning.
- Vänd försiktigt ner grädden och fördela smeten i små glas. Låt stå i kylen minst tre timmar eller över natten.
- Pressa ur saften från en limefrukt och lös sedan en liten klick honung i saften. Vänd försiktigt ner hallonen i vätskan och låt stå.
Serveras bäst kall, direkt från kylen, då moussen annars ganska snabbt blir "mjuk".
10:55:59
Att fira ettårig bröllopsdag
Ni kanske trodde att vi satt hemma i soffan och tittade med tindrande ögon på varandra hela gårdagen? Riktigt så var inte fallet. Jag fick inte ens min sovmorgon (även om jag inte skulle påstå att jag saknade den.. alls), då vi kickade igång dagen med en promenad i finvädret och sedan en stunds spårvagnsåkande för att komma ut till stans största hotellfrukost. Det kändes åtminstone som det, för mycket mat fanns det. Mätta och helnöjda knatade vi sedan runt en stund inne i stan, och genom Trädgårdsföreningen, innan vi åkte ut till Slottskogen.
Och vädret! Herrejisses vad fint väder vi hade. Allt blev ju sådär otroligt vackert (för att inte nämna hundra gånger mysigare) med strålande sol. På kvällen gick vi ut och åt och sedan hade vi kvällsmys hemma. Vi konstaterade att det gått lite för lång tid sedan vi senast hade en lugn heldag (hemma) tillsammans, bara vi. Så det får bli ett nytt löfte till nästa bröllopsdag - fler mysdagar på tu man hand. Kvalitetstid i vardagen helt enkelt.
♥
Bröllopsdag | Bomullsbröllop
Nej idag är ingen vanlig dag, för idag är vår ettåriga bröllopsdag - hurra, hurra, HURRA!
Vad passar bättre än en filmrelease, av bröllopsfesten, en dag som denna? Inte mycket nej. Så fram med en skål popcorn, slå dig ner i soffan och njut av 11:15 minuters glädje och kärlek. Sedan kräver väl en dag som denna även några svar. Jo det tycker jag allt att jag kan bjussa på.
Är vi lika lyckliga som för ett år sedan?
Absolut. Kanske lyckligare.. Eller nej, för exakt ett år sedan var vi nog på vår absoluta topp. När är man lyckligare än på sin bröllopsdag liksom? Men rent generellt i det mer vardagliga livet så ja, då är vi lyckligare än någonsin.
Om vi ångrat oss?
Inte än, tack och lov! Hade känts aningen deprimerande om vi (redan) hade hunnit ångra ett av våra livs största beslut.
Har vi hunnit gå igenom några större kriser?
Nope, första året bjöd på förvånansvärt lite av den varan. Jag inväntar med spänning pappersbröllopet. Någon form av storstadskris, ekonomisk kris eller vem-åt-upp-sista-godisen-kris borde väl komma snart, eller?
Kommer jag fortfarande i brudklänningen?
Eh.. Jag har inte vågat testa den. Så jag drar ett vilt kort, hoppas på det bästa och hävdar bestämt att YES, klänningen sitter fortfarande som en smäck!
Har jag vant mig vid att säga "fru"?
Nej inte än.. Och jag börjar tappa hoppet om att någonsin göra det. Lilla jag. Fru. Det känns fantastiskt fint, men samtidigt väldigt märkligt. Stort, som universum ungefär.. Kanske lite mindre än det, men fortfarande stort!
Och hur känns det inför framtiden och kommande år?
Oförskämt bra faktiskt! Vi har siktet inställt på att få fira minst diamantbröllop. Jag har (som tur är) gift mig med en träningsterrorist som ser till att jag plågar mig igenom fysisk aktivitet, så om hälsan sviker mig innan 80 (=då vi firar diamantbröllop) kommer jag banne mej att kräva pengarna tillbaka.
Så till alla er där ute som funderar på att lova bort er eviga kärlek till en annan människa vill jag bara säga att det finns hopp. Alla dagar är inte en dans på rosor, men jag kan nu (efter visst mått av vetenskaplig undersökning) med säkerhet säga att ett år går att överleva som äkta makar. Faktum är att det har varit det bästa året i mitt liv. Så visst finns hopp! Störst av allt är kärleken.
RECEPT: Vaniljbullar
Recept för 20 vaniljbullar.
Bulldeg
2 dl gräddmjölk
25 g jäst
75 g smör
3 msk strösocker
1 ägg
ca 8 dl vetemjöl
- Värm mjölken till 37°C. Lös upp jästen i lite av mjölken.
- Rör ihop smör och strösocker till en slät smet. Tillsätt ägget, den lösta jästen och resten av degspadet.
- Arbeta i mjöl till en smidig deg.
- Låt degen jäsa (till dubbel storlek) under bakduk.
Hemmagjord vaniljkräm
5 dl mjölk (3%)
1 st vaniljstång
1,5 dl strösocker
7 st äggulor
1,5 dl maizena
50 g mjukt smör
1 st vaniljstång
1,5 dl strösocker
7 st äggulor
1,5 dl maizena
50 g mjukt smör
- Dela vaniljstången på längden med en vass kniv och skrapa därefter ur fröna. Lägg både skal och frön i en kastrull tillsammans med mjölken. Låt koka upp.
- Vispa strösocker, äggulor och maizena luftigt med elvisp. Slå över den heta mjölken under vispning.
- Häll tillbaka blandningen i kastrullen och värm upp försiktigt under vispning. Så fort vaniljkrämen börjar tjockna, häll snabbt över den i en kall skål.
- Tillsätt smöret, låt smälta och kyl vaniljkrämen i isbad eller kyl. Rör då och då i såsen så att det inte bildas "skinn".
Gör såhär: Sätt ugnen på 250°C. Dela upp degen i 20 lika stora ämnen. Kavla ut varje ämne till en tunn cirkel, lägg på en klick fyllning, nyp ihop till ett litet knyte och placera på bakplåtspapper (med skarven nedåt). Låt bullarna jäsa väl. Grädda i ugnen ca 10 minuter. När bullarna svalnat en aning: Pensla med smält smör och vänd dem genast i strösocker.
När partyskorna plockas fram
Ja vi gjorde ju, som ni redan listat ut, Linköping nu i helgen. En lagom kombination av turistande, kompismys och partajande i studentanda. Så, nu undrar ni såkart vad vi hunnit med under dessa dagar? Schysst som jag är så ska jag inte hålla er på sträckbänken mycket längre utan här har ni svaret.
Vi har travat varvet runt på "Bondens Marknad" och provsmakat det mesta där, spanat in insidan av den enorma domkyrkan, kollat in några klädaffärer, ätit vietnamesisk lunch och därefter powerwalkat med all god mat i magen (=jobbigt), spenderat för mycket pengar inne i Cloettas butik, haft stadsguidning (av den mindre seriösa sorten), klunkat vin, förfestat och skrattat med galet roliga människor samt skakat våra rumpor på studenthak. Som ni hör, en fantastiskt effektiv helg!
I övrigt har vi bara haft det allmänt perfekt. Ja. Och det där med att umgås med sin bästa vän kan vara bland det roligaste som finns. Det är lite som att gå tillbaka 6-7 år i tiden. Det är inte så många andra människor i min bekantskapskrets som kommer och knackar på toalettdörren och prompt ska följa med in eller som sällskapsduschar bara för att "man måste prata lite om.. eh.. något obestämt men som alltid är hysteriskt roligt". Och det är verkligen inte med alla människor som jag drabbas av skrattanfall utan slut. Hon är bland de roligaste (och knäppaste) människorna jag känner, min bästis. Helger i hennes sällskap är alltid fantastiska. Helt perfekta.
Att börja dåligt men avsluta bra
Jag började min fredag med (högst ofrivillig) glaskrossning. På köksbordet. Och i min hand. Om det kändes som en av topp 10 bland bra morgnar i mitt liv? Nja. Låt oss säga att jag inte var helt nöjd med min insats där. Normalt sett brukar hela min dag bli upp och ner när morgonen går åt skogen, men detta var ett undantag.
Vi spenderade nämligen kvällen med att äta god mat i Linköping, hemma hos min allra bästa vän och hennes karl. Nämnde jag att vi hade skönaste fladderbrallorna på oss? Eller att det var ett år sedan vi senast träffades? Och att hon är my sister from another mister? Det kan liksom omöjligt bli annat hur bra som helst.
På tal om inget. Ser ni basilikaplantan i fönstret på bilden? Ja, den där plantan som man lätt förväxlar med en mindre afrikansk djungel.. Just precis den. Det är basilika. Fattar ni hur galet gröna fingrar min bästis har? Vem får en ICA-basilika att bli större än en 5-månaders bebis? Hon uppenbarligen. Det är crazy. Och hon odlar tomater, chilifrukter och annat ballt ute på deras balkong. När det kommer till den gröna världen är hon defintivt min idol. Så idag ska jag plantera om växter här hemma. Håll gärna tummarna för att de överlever mer än två veckor!
Att ha klampat runt i fotvrickarterräng
Förra helgen tänkte vi oss en effektiv (på det sociala planet) helg i hemtrakterna, men fick ganska snabbt tänka om. På fredagen hanns både grillning med mina gymnasiekompiar och annat gottigt med. På lördagen låg dock både jag och Daniel som två nerklubbade sälar och funderade på vad som kunde gett oss en käck matförgiftning. Vi kände oss inte alltför "socialt effektiva" där vi låg i svärföräldrarnas soffa och hade filmmaraton tillsammans med svägerskan.
Fast så kommer man till en punkt där man inte orkar må dåligt längre. Det var min söndag. Då trotsade vi lite illamående och hälsade på mina föräldrar. Ja givetvis hade vi deras (aningen motvilliga) godkännande att stövla in med potentiella magsjukebaciller i huset. Så där roade vi oss en dag. Eller ja, Daniel låg i soffan och sov bort större delen av dagen medan jag och pappa var ut i fotvrickarterräng på jakt efter guld. Naturligtvis inte metallen guld då, utan det mer gulaktiga guldet som är så löjligt gott att äta. Mumma! Eftersom vi drog ett vågat kort och tog fyrhjuligen istället för bilen (trots att vi var ute mellan regn- och åskskurar) fick vi hiskeligt bråttom hem efter att påsarna fyllts på lite. Vi blev inte träffade av blixten, tack och lov, men blöta... Uj uj uj vad blöta vi blev! Gratis tvätt av kläder tror jag att man kan kalla det utan att överdriva speciellt mycket. Men vad gör man inte för att lite god svamp. Nästan vad som helst.
Att ramla över nya uppdrag
Ibland händer de mest udda sakerna och jag slutar verkligen aldrig att förvånas. Livet är allt bra spännande. För ungefär en månad sedan fick jag (från en främling) ett mail med en kommentar om vår bröllopsvideo, jag skickade ett svar och en vecka senare fann jag mig själv framför datorn där jag trixade ihop bröllopsprogram till denne främling och hans blivande fru. Jaha, hur gick det till? Vi började umgås, prata bröllopsplaner, bolla idéer och det kan nog ha varit en av de märkligaste situationer jag funnit mig själv i. Ändå klickade det och trots viss åldersskillnad är det som om vi känt varandra i 10 år. Minst.
Sedan råkade det även vara så att det fanns en dotter med i bilden. Utan att jag själv vet riktigt hur det gick till är jag numera också barnvakt och lektant när så finns behov av. Det är kanske det mest galna av allt, men mer om det vid senare tillfälle.
Eftersom jag var i Spanien när bröllopet ägde rum så fanns vissa problem för mig att kunna närvara. Otur, men man kan inte få allt. Dagen efter att vi satt fötterna på svensk mark var jag dock förbi och hälsade på, grattade och så hade vi en mini-fotosession med hela familjen. Uppklädda och piffade precis som på bröllopsdagen. Till och med blommorna hade överlevt utan större skavanker. Och med så fina motiv blev såklart även bilderna fina.
Nu, efter en dryg månad, känner jag mig mer som "en i familjen" än som något annat. Jag kan som sagt inte sluta förvånas. Man möter nya människor, knyter kontakter och skaffar vänner på de mest oväntade sätt genom livet. Och här står jag nu, känner mig som ett levande frågetecken och har ingen aning om hur detta gick till. Fast fint är det minnsann.
Livet alltså, den solklart mest spännande resa jag någonsin kommer göra!
En liten saknad
Även om det är skönt att vara hemma i Sverige igen (borta bra men hemma bäst) så finns det alltid ett litet sting av saknad. Vem vill inte se ett stort gult klot glida över himlen varje dag? Riktigt så är det ju inte här hemma - moln, regn och, om man har tur, en solstråle eller två. Och vem vill inte få bruna ben, lapa sol och kunna ta ett dopp närhelst man önskar? Ja att ta ett dopp när man önskar är såklart ingen omöjlighet här hemma heller.. Men det är ju på något sätt inte riktigt lika lockande i ösregn, blåst och åska. Och kvällarna där nere! Helt oslagbara. För att inte tala om möjligheten att prata spanska när andan faller på..
Ja det blir som sagt en liten saknad när man väl är på hemmaplan. Fast nog känns det fint ändå. Fint att vardagen snart börjar rulla igång och det blir lite ordning i torpet igen. Det kan behövas!
Ett land av blått
Vattenland alltså, det är grejer det! Som ett megastort lekland fast för vuxna. Ja även för barn såklart, men mycket är ämnat för vuxna. Huuur roligt!? Att få leka hela dagar är ju helt oslagbart. Att dessutom få känna den där lätta panikkänslan (på ett märkligt nog positivt sätt), suget i magen, nervöspirret och lättnaden över att sedan, mot alla odds, ha överlevt en åkattraktion är ju ganska fantastisk. Fy bubblans vad roligt!
Vi (Daniel, jag, min lillasyster och hennes kompis Molly) var gaaanska tuffa och åkte nog allt som Bahia Park hade att erbjuda. Ja, vi var inte så kaxiga när vi fick solkräm i ögonen.. Men bortsett från det så! Jag kände mig minst sagt ganska cool jag.
Innan varje läskig, ny åkattraktion så lät det ungefär såhär:
- Haaannaa, vi ska åka den här. Du får åka först! Vi sen. Daniel sist. Men du först.
- Eh, den hääär? Ska VI verkligen åka DEN HÄR?
- Ja!! Kom igen nu Hanna, du först.
- Ah fast.. Eh. Ja men vi kör väl då. Om ni är heeelt säkra!?
Och så hade jag min inre kamp som lät ungefär såhär:
JAG VILL INTE DÖÖÖÖ! Vad håller jag på med? Okej.. Nu kör jag. KÖÖR BARA KÖÖÖR! Eller nej.. Jag ångrade mig. Fast jag måste. Nu måste jag. Eller inte.. Va tusan! Kom igen Hanna! Andas. Paniiiiik! Jag kommer bryta benen. Eller dö. Antagligen det sistnämnda. Nää, get yourself together girl! Nu kör jag för bövelen. Men det är SÅ brant! Och högt! KÖÖÖÖÖR!!
Som sagt. Kände mig riktigt tuff där borta! Tokball. Och vi åkte allt. Fattar ni!? Allt! Kul var det också. Hysteriskt, barnsligt superduperüberroligt! Ja en dag i ett blått, vått land är inte fy skam alls.
Perfekt vattenlandsväder hade vi dessutom! Optimal dag.
När man mättar hungriga magar
Middag i hamnen kan vara en oerhört trevlig tillställning. Om ni inte redan visste det. Men så händer det ju ibland att allt i planeringen inte klaffar till hundra, och då hinner man plocka fram kameran och sitt bästa leende..
Det där med naturliga tand-visar-leenden är kanske inte vår grej trots allt.. Nåja. Det var värt ett försök.
Eftersom en dubbelbokning gjorde vår middag lite försenad hann vi med både en, två och fjorton (tusen) gruppbilder vid hamnen. Så här har ni oss. Hela gänget. Ligan.
Och maten! Dra mig baklänges på ett litet snöre. Det är bland det bästa som finns. Gudagott för oss hungriga människor. Ingen av oss gör sig speciellt bra på bild vid ett matbord, tydligen. Men ni får bortse från den lilla detaljen och titta på maten istället. Jag menar. SER NI!? Det är så galet mycket mat att man inte vet vart man ska ta vägen.
OM ni åker till Estepona någon gång så är det nästan ett superdupertrippel-obligatoriskt måste att besöka El Cazador i hamnen. Mumma!
Att fira en sen födelsedag
Daniel fick, nu i veckan, ett sent födelsedagsfirande och jag hade tydligen varit snäll nog för att få hänga med på ett hörn. Ett stort hörn. Vi blev bjudna ut på golfbanan, vilket kunde gått sämre, och väl hemma serverades Champagne. Därefter drinkar i hamnen och sedan bjöds vi ut på middag på stans, enligt mig, bästa hak. Jag skojar inte när jag säger att vi rullade hem.. Alldeles för mätta, men ack så nöjda!
Det skulle kännas helt okej för mig om herrn ville fylla år lite oftare. Helt okej. En gång i månaden tycker jag känns fullt rimligt faktiskt. Och jag kan gärna tänka mig att "följa med på ett hörn" fler gånger.
När man har de trevligaste grannarna
.. ja, då är man beredd att göra det lilla extra. Och när semestern börjar närma sig sitt slut krävs givetvis en avskedsdrink och tapas. Och tapas blev det, i överflöd. Hujedamig! En mormor-barnbarn middag helt enkelt. Vi åt oss tjocka, drack gott och herrejisses så trevligt det blev!
Det är synnerligen svårt, ja nästan helt omöjligt, att inte uppskatta livet här nere. Så enkelt. Avslappnat. Fy skruttans vad bra vi trivs! Jag fullkomligen älskar detta.
En kväll i äkta spansk anda
Detta var något helt nytt för mig. Flamenco. Jag har länge tänkt att jag ska ta mig iväg och titta, men så har det inte blivit av. Inte förens nu. Hela storgänget (Daniel, jag, mormor, morfar och inte mindre än två grannpar) strosade glatt iväg längs stadens alla bakgator för att hitta in till detta lilla flamenco-hak. En aningen annorlunda upplevelse måste jag medge, men en synnerligen trevlig sådan.
Sedan dess övar jag febrilt på att få klackarna att smattra sådär galet snabbt. Jag må se ut som en skadeskjuten höna med bakvikt (och låter kanske ungefär likadant) just nu, men skam den som ger sig. Jag har ett mål. Daniel ska sjunga en känslosam liten trudilutt (eller som han kallar det: "försöka få fram någon form av ljud") medan jag bjuder på ett alldeles lysande shownummer. Jag och mina klackar.
Uj uj uj! Jag säger då det.
Pass opp! En vacker dag bjuds ni kanske på en video som får er att trilla av stolen av ren häpnad.
Att spana in stora båtar
Eftersom vi har en tös i gänget som inte sett allt det fina här i landet så blir det ju en del utflykter. Den senaste bar av mot Puerto Banús och de gigantiska båtarna. Och de inte alltför billiga bilarna. Om någon läsare där ute, med en hyfsat tät plånbok, skulle vilja köpa en megabåt och ge i present till mig är det helt okej. En bil hade också gått bra. Känn ingen press, men det hade varit trevligt. Jag fyller ju faktiskt år ganska snart så.. Pappa? Mamma? Någon?
Nähä. Ingen? Nej men jag ska väl inte tvinga er då. Jag har ju faktiskt överlevt utan sådant hittills så det borde ju inte vara en omöjlighet att fortsätta så. Fast glassigt hade det minsann varit, och drömma kan man ju alltid.
