Att fira födelsedag här nere i Spanien skiljer sig mycket från hemma i Sverige. Som tur är så kom ju mamma och Helena ner för att fira mig, annars hade jag känt mig väldigt ensam. Haha. Nu fick jag både sång på morgonen, presenter och mysigt sällskap. Samt väldigt många fina gratulationer från familj och vänner, tusen tack!

Vad beträffar att önska sig presenter har jag kommit fram till att jag detta år var ovanligt tråkig och ”vuxen”, men noll fantasi. Haha. När det gått så långt att man önskar sig pengar och aktier, för man inte kan komma på något bättre är det illa.  Usch! Får bli en bättring till nästa år helt enkelt..

När jag kom hem från skolan hittade jag ett födelsedagskort (från tvillingarna Larsson) i brevlådan, samt en rosa påse hängandes på ytterdörren.. :)

I påsen hittade jag min efterlängtade cocos (som Helena och mamma hittat på matmarknad i Marbella)! Så nu kan jag äntligen baka mina alla kakor! Haha. Tack för en oväntad, och väldigt glad överraskning.

Min 19-årsdag avslutades med sangria och musik ute på balkongen och därefter middag uppe i en ”bergsby”, Benahavís. Tack för en väldigt fin dag!

I vanliga fall går jag till frisören ungefär var 10:e vecka, men på grund av omständigheterna och olika ombokningar klippte jag håret senast veckan innan studenten. Nu skulle det alltså motsvara 4 månader nu.. (=Väldigt slitet hår!) Så efter att ha hört mamma som ständigt upplyser mig om detta faktum har jag nu gått med på att leta upp en hårsalong. En nöjd mamma, gladare hår och en livrädd Hanna. Haha. Bara för att jag gått med på detta kan jag slå vad om att det slutar med att halva håret försvinner, varpå jag får gå runt och se ut som en smurf eller liknande. Haha. Definitivt spännande att se resultatet. Tur att jag har ett hår som växer (relativt) fort OM något skulle bli fel..

Jag har jordens absolut mest söta, snälla, rara och omtänksamma farmor! Helt enkelt den bästa, ”the one and only”. Hon tänker alltid på allt och alla. Nu när mamma åkte ner för att hälsa på mig hade farmor skickat med hemmagjord marmelad samt lingonsylt i små burkar, för hon vet att jag verkligen inte klarar av att äta fabriksgjord sylt. Dessutom ska sägas att min farmor gör världens godaste sylter, så jag är överlycklig!

(Jag vet att farfar följer mig blogg regelbundet jag så skickar en hälsning så här.)

Tusen tack älskade lilla farmor! Vad skulle jag göra utan dig? Du är min klippa i livet, och när jag blir stor ska jag bli precis som du! Puss på dig tokfarmor! Jag skickar massor med kramar till dig! Ta hand om farfar tills jag kommer hem, han kan nog allt behöva en och annan kram han också. Tänker på er!

Nu när mamma och Helena är här vill jag naturligtvis spendera så mycket tid som möjligt med dem, så det finns inte så värst mycket tid över för bloggande och datorer. Nu är de dock iväg och handlar, och jag har redan tvättat samt bakat en kaka inför kvällens mys, så spenderar resten av min tid ensam åt att skriva ett blogginlägg om helgen.

I lördags tog vi bilen och åkte upp i bergen, till en by som heter Ronda. Där spenderade vi dagen åt att gå runt och mysa, titta på utsikten, gå runt i gamla delen av staden och äta. Det är verkligen ett turistmål värt att besöka för den som är i närheten, längs Spaniens sydkust. En himla mysig dag, med fint väder dessutom, det kan man då inte säga annat om.

På väg hem stannade vi till i Puerto Banús, där vi bara gick runt och kikade på alla fina båtar och bilar. Löjligt mycket lyx i överflöd, men inte desto mindre fascinerande. Väl hemma blev det lite bad i poolen och allt man gör vid ”stressnivå noll”.

Kvällen ägnades åt mat. Vi lagade tapas, lyssnade på musik från när mamma och Helena var unga, drack sangria och njöt av en fantastiskt god middag ute på balkongen medan solen försvann för dagen. Det är verkligen så otroligt stor skillnad på att laga mat åt flera och tillsammans med andra, oändligt mycket roligare och trevligare. Singelmiddag står inte högt på min favoritlista. Det är verkligen skönt med lite liv i lägenheten.

Under tiden som jag bott i Spanien så har jag hunnit vänja mig vid alla möjliga typer av ”kulturskillnader”. Det är bara att acceptera att vi är olika, och jag tycker det är intressant. Jag uppskattar verkligen spanjorernas mer öppna personligheter, men ibland finns det gränser.

I vanliga fall, under mina promenader till och från bussen, är det alltid bilar som tutar och folk som busvisslar.. De gör så mot alla. Inget direkt konstigt. När man går förbi ett gäng killar och någon fnissar och ropar ”I love you” för att sedan gömma sig, tja.. det är väl mer löjligt än skrämmande, och får mig för det mesta att skratta. Vissa ”gubbar”, som jag möter varje morgon då de är på väg till jobbet, blir alltid lika glada om man vinkar lite glatt mot dem. Haha. Inte heller precis skrämmande, mest roligt att så enkelt kunna sprida glädje i någon annans liv.. Men när 35-åriga män envisas med att de SKA bjuda ut mig är jag inte lika nöjd. Jag är 19 år och förlovad, inte 45, solokvist och desperat!

Idag, när jag var på väg hem från bussen lyssnandes på mig ljudbok, såg jag att en bil stannade bredvid mig. Jag tänkte inte mer på det, men efter en stund insåg jag att han försökte säga något. Det är inte ovanligt att folk stannar och frågar om vägen, så jag gick fram till honom för att höra vad han ville. Han, liksom jag misstänkt, ville veta vägen till hamnen. Jag förklarade den för honom, önskade honom lycka till och började gå igen. Då rullade han efter och fortsatte prata med mig. När jag förstod vad han babblade om så insåg jag att han ville bjuda med mig för att ta en drink med honom någon gång. Jag förklarade att jag inte drack, och att jag inte var intresserad av att gå ut med vare sig honom eller någon annan och sa sedan hejdå. Jag såg honom åka därifrån och tänkte att jag aldrig mer skulle behöva träffa den människan. Glad för detta faktum. (Jag hade ju fått en extra möjlighet att öva min spanska, alltid något positivt..)

Så fel jag hade. 2 minuter senare ser jag honom åka runt i en rondell framför mig, vinkandes som en tok. Väldigt lyckat tänkte jag, och fortsatte gå med min ljudbok i öronen. Bilen försvann åter igen, och jag hoppades att det bara var att han missat avfarten och skulle tillbaka. Men nej. Tror ni inte att, när jag svänger runt ett hörn, ser människan ståendes mitt i vägen för mig? Irriterad som jag blivit sa jag att jag inte hade tid för honom och skulle hem. Han frågade om jag ville ha skjuts hem, och vilket svar väntar man sig? Är det inte sådant mamma och pappa lär sitt barn så fort det lärt sig stå – ”man sätter sig inte i en bil med fula gubbar” (oavsett om de erbjuder godis och presenter)? Naturligtvis tackade jag nej och försökte gå därifrån. Då tar människan tag i mig och ramlar nästan ner på knä för att böna och be mig att träffa honom igen. Det var nästan så jag undrade om han skulle börja kyssa mina skor också. Hemska människa! Han försökte nog närmast dränka mig i komplimanger och kärleksförklaringar.. Ja, ni läste rätt. KÄRLEKSFÖRKLARINGAR. Herrejisses! Allt från de typiska ”du har de vackraste ögon jag någonsin skådat” till ”jag älskar dig och kan inte tänka mig att leva utan dig. Jag var tvungen att vända om för att se dig igen, saknaden (under de 2!! minuter du var borta?) var mig övermäktig. Du är min blomma, mitt allt. Min anledning att leva.” Helt seriös var han dessutom. Hjälp. Stackars man, vilka problem han måste ha!

Efter ytterligare 5 minuters övertygande om att jag aldrig tänkte gå ut med människan, och nej, jag vill inte ens vara din vän, och ja, jag har pojkvän (fästman närmare bestämt) osv. fick jag helt enkelt ta till lögnens hjälp. ”Nej du behöver inte skjutsa hem mig, jag har lovat att möta min pappa PRECIS HÄR om maximalt 2 minuter.. (För övrigt är min pappa stor och stark, ingen man vill hamna i onåd med..)”

Efter mycket om och men (då hade han även försökt pussa mig, äckliga gubbe!) så blev jag av med  honom och skyndade därifrån.. Eller ja, jag trodde att jag blivit av med honom. Det var ju en fin lögn jag fixade ihop, dock hade den en yttepytteliten brist. Min pappa är inte här, och ingen kom för att hämta mig. Haha. Jag skyndar därför vidare fort som attan och när jag nästan trodde att jag kommit undan min beundrare, och ska gå över gatan.. Ja, vem tror ni inte sitter glatt vinkandes i bilen som just stannat för att släppa förbi mig? I detta läget blev jag förbannad. Han ropade, bönade och bad efter mig, och jag skrek något fult tillbaka och skyndade mig över vägen. Vägrade lyssna på allt han hade att säga (medan han för övrigt stoppade ALL annan trafik i närheten). När jag såg honom köra iväg sprang jag som en skållad råtta (eftersom jag visste att han snart skulle komma till en rondell, och kanske vända om även där).. Jobbigt för mig att detta var mitt på dagen, i den stad i Europa som har flest soldagar per år OCH att sista delen av min väg hem är en galet brant uppförsbacke. I vanliga fall blir jag trött bara av att gå upp för den. Nu sprang jag, med väskor och allt.

Det sista jag ville var att den människan skulle se vart jag bodde. Då hade jag väl inte kunnat sova för att en 35-årig man, efter att ha brutit sig in genom grindar och allt, knackade på mitt fönster (3 våningar upp) och sjöng kärleksballader.. Vilken mardröm! Tur att inte alla män är stöpta i samma form, då hade jag varit singel för resten av mitt liv, alternativt blivit galen efter 1 vecka. Det är då ett som är säkert.

Som vissa av er vet, andra inte, så studerar jag inte bara spanska språket här nere, utan även spansk kultur. För det mesta är det väldigt intressanta lektioner, och minst sagt varierad undervisning.

För några dagar sedan studerade vi ”Spanien under Francos styre (1939-1975)”, där vi fick lära oss både det enda och det andra. Hemskt, naturligtvis, men fortfarande intressant. Jag tänker inte rabbla upp allt som sades, men lite bara för det är så ”fascinerande”.

Det fanns många restriktioner för alla, och Franco var ständigt den bestämmande makten (som ni säkert förstår eftersom det var ett diktaturstyre), men extra många för kvinnor. Bland annat så fick ogifta kvinnor bara arbeta fram till den dag de gifte sig. Då var de tvungna att skriva under ett papper som intygade att de själva, frivilligt valde att lämna arbetet. Efter ett visst antal år i äktenskap kunde kvinnan åter igen ansöka om jobb.. Dock krävdes makens underskrift på att han godkände arbetet och att kvinnan lämnade hemmet. Naturligtvis tjänade kvinnorna betydligt mindre än männen dessutom. (Först år 1961 fick spanjorskorna i teorin tjäna lika mycket som männen, även om det aldrig hände.)

Det fanns även en lag som sa att ogifta par inte fick visa känslor ute på öppen gata. En kram, eller en puss (ojoj!) på öppen gata ledde till kraftiga böter om någon upptäckte det. (Vilken extremt löjlig lag!) I alla biofilmer klippte man dessutom bort alla ”kärleksbitar”, och hoppade istället till nästa scen. (Så man slapp visa kyssar eller kramar.)

Kvinnorna fick inte bära bikini på badstränderna, utan bar alltid klänning och badade aldrig. Det var faktiskt först 1961-1962, i samband med att den första filmen med Mr. James Bond kom upp på biodukarna som bikinin ”upptäcktes” på riktigt av spanjorskorna. En upplevelse som var både ett ”WOW”(=fascinerande) och ett ”WOOSH”(=vågat). Då var det fortfarande olagligt. Samtidigt kom svenskorna(!) till de spanska stränderna, och tog med sig idén om topless. Tänk er själva. Spanjorskorna får inte ens ha bikini, och bredvid badar svenskorna topless. Jisses vilken blandning!

När vi hade denna lektion hade jag svårt att låta bli att skratta. Min lärare bad om ursäkt säkert 10 gånger för om hon kanske hade förolämpat mig då hon nämnde svenskorna. Förstår verkligen inte varför jag som individ (50 år senare) skulle tagit illa upp över detta, men tydligen är hon rädd att jag ska gå hem och vara ledsen i tron om att hon ”talat illa om mitt hemland”. Som sagt, spännande lektioner indeed.

Just nu känner jag att jag verkligen kommit in i studietempot här nere. Jag har, för er som inte redan vet, hoppat upp två nivåer från när jag startade för tre veckor sedan, och det känns riktigt bra. Tempot är perfekt, lärarna superbra, momenten är lagom svåra och gruppen är precis lagom stor. Jag skrev mitt första prov i fredags, vilket gick bra nog för att flytta upp. Nu har jag ca 6 veckor kvar på denna nivån, skulle jag tro, innan det blir dags för nästa prov. Förhoppningsvis ska jag få flytta upp ytterligare en nivå om det provet går lika bra. Det är som en sluten cirkel här, alla studier leder till prov, och sedan leder proven vidare till nya studier..

Den enda nackdelen med att vara riktigt studiemotiverad är att jag vill köpa alla tänkbara extraböcker för att plugga hemma. Haha. Det är ju inte precis det lättaste att hitta bra spanska studieböcker i en vanlig affär hemma i Sverige, så därför letar jag ju såklart här nere. Jag och mina kompisar har hittat en riktig guldgruva här; en affär med stora hyllor fyllda med studiematerial i alla dess former (på spanska såklart). Så nu har inhandlats både grammatikböcker, ”verbböcker”, textböcker (med ett mer kulturellt inslag, och inte de vanliga ”skolbänksböckerna” som inte är så värst spännande), CD-skivor för hörövningar och böcker med spanska ordspråk. Haha. Efter våra ”shoppingrundor” är det eko i plånboken, men väskan hem väger minst sagt ton..

För alla som tror att Spanien alltid är ett land i solens strålar och värme, kan jag meddela att så inte är fallet. Även om standardtemperaturerna ligger runt 25-30 grader (och strålande sol), så finns även dagar med regn och blåst här nere. Haha. Nu när det börjar växla från sommar till höst är det extremt svårt att veta hur man på bästa sätt ska klä sig. Det är antingen kallt på morgonen, så man tar på sig ”ordentliga kläder”, men då slår det alltid om till extrem värmebölja på eftermiddagen (så lagom tills att jag ska gå hem från bussen är det 31 grader och helt vindstilla), eller så är det varmt på morgonen men börjar regna kallt på eftermiddagen.

Hur som helst blir resultatet av detta obeslutsamma väder att jag nu är förkyld.  Inte det minsta trevligt om jag får säga det själv. (Tacka vet jag Sverige, där är det bara att ta på sig vinterkläderna ¾ av året och sedan är det frid och fröjd! Haha. Inga osäkerheter där inte.)

Nu den senaste veckan har antalet ”unga” studenter på skolan minskat kraftigt, och jag skulle tro att jag för tillfället är yngst. Resten har åkt hem för att studera i sina hemländer. De flesta som ”är i min ålder”, mentalt och intressemässigt, är runt 27-29 år. Inget mig emot, eftersom studierna blir mer seriösa och så då, och jag faktiskt kommit hit för att lära mig saker. (Inte ligga hemma bakis var och varannan dag.)

Innan detta ”åldersskifte” skedde, och många 16-18åringar var här var det definitivt inte svårt att se var de flesta pengarna försvann. Haha. Det normala, dvs. ”standardsumman” för en kväll ute låg vid 200€ (+ det som taxi och ”runt-omkring-kostnader” nu kunde tänkas kosta). Det motsvarar närmare 2000kr, för EN kväll på något uteställe! Dessutom ska sägas att detta var människor som var ute mellan 3-4 dagar i veckan. Jag må anses gammalmodig och tråkig, men DET måste klassas som extremt. Antingen så har man väldigt rika föräldrar, som inte bryr sig alls, eller så kommer man ha extremt missnöjda föräldrar när man kommer hem och har spenderat alla deras pengar på att supa ner sig totalt bland gamla gubbar. (Jo, det är sant! Kolla medelåldern på uteställena härikring och den ligger inte en dag under 30. Känns väl inte så lockande för 16-åringar kanske…? Eller är det bara jag som tycker att det känns en aning fel?)

I helgen, då Annie bodde med mig i lägenheten, passade vi på att vara både ”typiskt spanska” och ruggigt onyttiga. Haha. Lata som vi var åt vi den s.k. ”spanska frukosten” vilken består av churros doppade i socker. För er som aldrig testat eller hört talas om det kan jag beskriva det som ”en friterad deg (som trots allt smakar gott, hur äckligt det än kan tänkas låta), som rullas i socker och kan serveras med t.ex. choklad att doppa i”. Hur som helst fick vi så dåligt samvete efter den onyttiga frukosten att vi ägnade resten av dagen åt att gå upp och ner i alla backar här hos mig, alternativt simma. Haha. Antar att det får räknas som att vi kompenserade åtminstone lite för den lata morgonen.

I övrigt ska sägas att ja, jag bakar ibland och äter kakor.. men för det mesta äter jag faktiskt frukt och andra nyttigheter, så som melon, apelsin eller avokado,  istället för godis och liknande. När jag flyttade hit lovade jag mig själv att inte köpa något godis, och bortsett från en gång (då jag faktiskt gjort mig förtjänt av ”sockeruppmuntran”) så har jag hållit mitt löfte. Känner mig lite duktig måste jag erkänna, för godis och kakor ÄR gott! Haha.